Som om de inte alltid gör det.
Lika bra att köra all tvätt som väntar i bingarna också. När jag sedan hänger på torklinan, ett plagg som borde förpassas ur huset, så kan jag plättlätt avgöra detta. För då svär jag lite extra över att ytterligare en gång ha lagt en massa tid på klädvård av just den tråktröjan eller smalbyxan.
Nuläge bland kassarna: Snart vet jag inte vilket som var "sparas" och vilket som var "säljes" nu igen. Som vanligt gör jag allt på samma gång och har fler grejer i luften och på ställen för udda mellanlandningar, än vad jag har hittat en lämplig plats för.
Och jag känner till slutet.
Efter försäljningen kommer jag säkert hem, glad i hågen. Inte bara med nya, vackra återanvända grejer - utan också för att upptäcka en skral liten kasse kvar i ett hörn, som skulle bort, men som glömdes hemma. Jojo, jag känner till det. Ändå var det just den kassen som var det allra första utrenset, kassen som gjorde att jag alls ville stå på denna grusplan med pengaskrinet förväntansfullt framför mig på ett bord.
Äh, kanske man helt sonika skulle ta och skänka alltihop till Lions? Och inte vara så pengalysten? Och missa känslan av förnöjsamhet hos båda parter vid fyndlådor och skattjakter?
Skulle inte tro det.
3 kommentarer:
det låter jobbigt, men jag undrar också om jag har koll på alla kassar med saker jag har stående i hörnen. kram pernilla
Och här är ett collage med bilder från sagda bakluckeloppis. I morgon måndag dyker den upp på Photos from Haninge.
Va kul att få förhandskika, Steffe! Är ju titt som tätt inne på din blogg för att se vad du fångat med ord och bild.
Pernilla - skönt att jag inte är ensam om det. Och nu har det jag inte sålde fått åka vidare till en annan loppis. Känns så bra!
Skicka en kommentar