Växtplats.

Mamma och jag och lilltösen for inte särskilt långt alls idag med bil, och landade i Ösmo plantshop - denna nygamla och pånyttblomstrande handelsträdgård.

(Förutom den bokstavliga upplevelsen blev faktiskt vårt umgänge också pånyttblomstrande, kan man säga. Tack, mamma, för att du tog med mig hit, det passade så bra, alltihop!)

Den låg förut så till, att man alltid upptäckte de stora, grå växthusen när man redan farit förbi - om man nu inte hade bestämt sedan tidigare att man skulle dit. Och det hade man inte. Idag ska storvägen fram, och för byggets skull tvångsförflyttades hela rasket.

Jag vet inte om det stämmer, men det känns som att det nya läget inte kunde ha blivit bättre. Och att nya 73:an till och från Nynäshamn inte bara blir säkrare, utan också trevligare.

Bakom handelsparken med sina vattenslangslingrande grusgångar ligger nu skogen och berget, där det finns hällristningar från gammal tid. Eftersom pappa är uppväxt nära här, så har jag alltid fått höra detta och kikat upp mot den här skogen, som nu är fond för växthusen, butiken och det superba trädgårdscaféet. Känns extra kul att företaget är familjeägt - man, kvinna och deras tre döttrar som alla utbildat sig till florister.

Åk dit bums! Och se nu till att ta den stora kundkärran på en gång.

(Bilden lånad från deras egen sida.)

Giraff versus Varg.

Det är läggdags, men jag blev så engagerad när jag läste i ett gammalt nummer av JAK-tidskriften Grus & Guld i morse, så jag bara måste in hit en sväng. Där det står att läsa om Giraffspråket, som var en ny term för mig. Och här blev det hux flux två vilda djur i samma stycke.

JAK är förutom klövdjuret en medlemsbank för räntefri ekonomi. Kort. Långt kan det bli en annan dag, för jag är medlem, och jag rekommenderar verkligen att man kollar in dem.

Det finns ju något som kallas Härskartekniker och Främjartekniker inom samspel mellan människor, och de är ju intressanta så det räcker. Jag är rädd att jag själv till vardags använder lite av båda, men strävar verkligen efter den senare tekniken, efter att jag blivit medveten om dem. Förstår man dem så vill man inget hellre. Ändå är det märkligt lätt att trilla dit, i hetsens och frustrationens stunder.

Giraffspråket - för att komma till saken - är en kommunikationsmetod, ett sätt att förhålla sig till livet och en icke-vålds-tanke. Kommunikationen blir hållbar, i alla sammanhang.

Giraffen blottar sin hals och har ett stort hjärta, och en som behärskar nämnda språk berättar rätt och slätt om sina egna känslor och behov i relationer, istället för att hugga eller anklaga. Ack, så svårt.

Lustigt nog ringde idag en god vän, som just varit på kurs med sitt jobb. Det handlade om något som kallas - giraffspråk. Jag trodde inte mina öron - märkliga tillfälligheter är bland det bästa jag vet! Hon berättade samtidigt att djupa och laddade känslor kommit upp i kursgruppen. Jag kan tänka mig att ett och annat är jobbigt att sätta fokus på - det tror jag alla relationsutvecklingar är.

Vill betvinga vargen inom. Vågar man gå en kurs kanske?

(Bilden lånad hos Bi's levnadslära .)

Tvångsspelande.

Har noterat att jag verkligen inte KAN låta bli.

Det är ungefär lika omöjligt, som att inte läsa en text som ögonen faller på.

Att gissa vilken scanner som kommer blinka, när jag ska till att handla med Shop-Express på Coopen.

Rösträtt fast fel.

Meen, vad bra sagt. Härmed har jag också sagt det.

Själva var vi hela familjen och genrepade i söndags. Jorå, mamma Karin bredde mackor, packade festisar och frukt och släpade med alla övriga medlemmar ut, i brännande solsken. Med röstkort och id-handling i shortsfickorna.

Kan bara vara tokfamiljer till sånt, och det är vi i ett nötskal.

Fast inte det där med att rekognosera. Nej, detta var seriöst menat, tro det eller ej. Hela veckan hade jag nämligen tänkt förhandsrösta, så det stod RÖSTA med whiteboardpenna på kylskåpet. För att liksom ha det avklarat, om man liksom skulle glömma bort den rätta liksom dagen. Förhandsröstningen sköt jag upp dag efter dag, allt medan känslan växte av att snart blir det inte på förhand, detta röstande.

Plötsligt hade jag kommit ikapp kalendern. Fast inte.

Man kan tycka att någon (läs: annan vuxen) i familjen skulle hinna märka något, innan vi var framme vid vallokalen och tyckte det var dåligt skyltat och väldigt lite folk. Men icke. Ända dit kom vi nämligen. Och hem igen, geschwint värre.

En dag senare var det jag som gjorde det på riktigt. På lokala biblioteket, nästan rodnandes, som om registratorn som satt där hade en aning om gårdagen, via någon dold kamera.

Och, samtidigt, oj vad reko det kändes. Ja, jo, jag HAR väldigt lätt för att känna förnöjsamhet. Det är den förvirrades förbaskade rätt.

Flergångs.

Åh, jag tror bestämt att jag tycker om att sortera! Sopor, that is. Annat går väl sisådär.

Den nya ordningen, som sedan i höstas påbjuder att mjuk och hård plast ska läggas i omloppskärl och inte längre brännas, är min melodi. Har alltid känt att materialet inte är skräp. Det är en resurs.

Plast i förpackningar kan enligt SRV återvinnas sju gånger innan materialet slitits och måste brännas.

Återanvändning i sin tur, är ännu bättre än återvinning; inget processande alls på vägen. Och innan bingen med plast och metall hunnit fara hädan till containern händer det att en plastpåse får ett liv till - för en banan i någon utflyktspackning eller så.

Den trekantiga tomatboxen är perfekt för mackor. Hur kan den egentligen vara engångstänkt?

Precis i samma anda som många mor- och farmödrar höll på när man var liten - fast de var ju ännu mer noga med resurser. Då spolades små plastpåsar ur och hängdes upp med klädnypa på tork i badrummen. Inga gummiband eller snörstumpar slängdes heller.

Själv garvade jag, och säkert de allra flesta i min generation. Medan jag nu känner en tillfredsställelse när jag sköljer ur mitt smörpaket. Dels för att jag är rekorderlig, politiskt korrekt i de flesta läger.

Och för att instinkten gav mig rätt.