Värme vs Vrede

Återanvänder text, något redigerad: från krönikan i april 2009 på Signerat.se.

Jag kommer rätt ofta att tänka på historien om när solen och blåsten tävlar, om vem av dem som snabbast kan få rocken av mannen på promenad. Solen vinner - och så även i många lägen när jag tolkar in vardagen i sagan. Påfallande ofta landar jag i den slutsatsen.

Den här gången kom jag att tänka på min frisör Camilla Stråle i Trollbäcken. Solstråle! Hon som är kontsnär, med kniv och sax, vilka hon hanterar lite grand i förbifarten bara.

Hon som går hårets och virvlarnas väg. Som känner medvind och inte motvals när hon kapar hår. Hon som leker med hårtestarna, blir på något sätt direkt kompis med sneda, otippade virvlar. Låter dem showa och träda fram i rampljuset.

Det låter kanske banalt. Men i mina ögon är det stor konst. Solens metod!

Alla andra jag hamnat under kåpan hos har oinspirerat blött upp hela mitt hår, dränkt har jag suttit där, mer och mer skeptiskt ihopsjunken i stolen, tillklippt har jag blivit enligt det där hundörade uppslaget i någon frisyrbok. Fönad till volyminös oigenkänlighet. Därefter förpassad till daglig besvikelse och frustration. Blåsten som tror att den kan bäst!

Numera blir jag istället vardagslycklig varje gång jag låter mitt ibland ganska långa hår självtorka efter tvätt, för att sedan titta mig i spegeln efter kanske en timme. Konstaterande att min förut så orkeslösa frisyr är borta. Utbytt är den, mot en solig, rufsig och alldeles egenlevande kalufs. Som udda bonus blir den ibland svindlande lik den frisyr som jag ritade på alla prinsessteckningar som barn, korsat med Ronja Rövardotters rivigt vackra hår. Dessa två som jag då tyckte var de två ojämförligt vackraste hårsvall man kunde ha.

Ibland är kraftmätning inspirerande. Makt som utövas, motstånd som tyglas. Men att i spelet tillsammans hålla badmintonbollen i luften så många slag som möjligt, är obetalbart. Att lyfta och locka istället för att dräpa och döma. Drömska målbilder blir ibland sanning trettio år senare, apropå frisyrteckningarna.

Eller så har det där med håret helt enkelt med en förnöjsamhet att göra, antagligen åldersrelaterad. Att ha hittat acceptans, någonstans. Skapat värme inom.

Går nu i sol, inte i snålblåst.

Gott nyår (gånger två) ...nu är jag här igen!

Jag är en återbrukare av expanderat mått. Det är fint, praktiskt, underbart, ansvarsfullt, med mycket mera. Men i textformat?... tja, det har hänt förr, och måste jag så måste jag! 

Det som kommer försiktigt är därför en viljeyttring om att börja pränta på nytt, här på bloggen, efter DRIVOR med nyfunnen inspiration på nyårsnatten, i kreativa och drivkraftiga vänners lag i Åkersberga. Tack Johnny och Li och Magdalena! Så sitter jag trots allt här med idétorka, besluten att skriva igen, men denna gång får det bli enligt mottot som berördes igår, bland mycket andra goda råd: Fake it until you make it! 

Så - utan att få till en nylagad text lägger jag istället fram en uppvärmd krönika från min skriv- och designtid på Signerat.se. Det får mig i alla fall in i skrivarköket.