Guldkorn.

Vi har en skrivbok för oss i familjen och alla andra i intresseklubben. Barnaklubben alltså. Glimt ur densamma:

Fyraårige sonen: AAj, jag bet mig i tungan!!
Jag: Oj, ja det brukar göra ont. Här får du lite kall mjölk, drick det.
Sonen (Skeptisk, dricker, känner efter och låter lite lidande): Mamma...pust...varför kan bin och humlor flyga?

Otippat!

Nej, jag har då rakt inte tidsbrist att skylla på. Inte har jag varit sjuk, har varken haft skrivkramp, musarm eller lidit av vårtrötthet. Däremot en släng av överansträngd pulk-dragar-axel och sömnbrist. Men, nej, det var något annat som istället blev den stora bromsen i flowet.

Det var magplasket in i Facebook.

Nu vill jag inte vara bitter och sån. Det var (faktiskt är) välvilliga vänner som frågade in mig. Och en inbjudan är inte att förakta.

Men när jag gick med var det lite som att kliva från en skön, sval, egen-i-skogen vårbäck, där jag plaskade barfota och plockade pinnar och lallade - till att snubbla ut i havsbadet med gassande sol i ögonen. Folk överallt som ropar och har kul, alla viftar med flytleksakerna och vill att man ska plaska lite med just dem. Själv ville jag efter en kallsup kolla hur många som fanns i badet som jag kände.

Rätt många. Chock!

Så jag ropade hej till massor - det ville jag ju - men klev ganska snabbt upp ur Facebadet igen. Och hade tappat lusten och fokus på den där mysiga blogg-bäcken. What do you know...

Jag har sedan dess tänkt: Om jag blundar tillräckligt länge så kanske ingen ser mig på Fejjan. Och nu tror jag att jag vågar öppna ögonen i skogsgläntan igen. Hej bloggläsarna!