fredag 4 juni 2010

Vuxenpoäng.

Sitter med en neon-orange bok jag fick i påskpresent av två nära vänner. "Modig - konsten att övervinna sina vardagsrädslor". Efter lunch och en kopp kaffe läser jag något som gäller mig. Precis så som nästan hela boken gäller mig, jag söker sådant. I alla fall, sidan 44:

"Hur hanterar vi då något som inte är rationellt och som vi inte alltid kan föra en lugn och logisk dialog med? Svaret finns i Fokus, Tro och Tillit."

Det handlar här om att hantera rädslan för att inte hinna med. Stress, uppjagadhet, motstånd kontra hjälpsamhet. En väldigt förlösande mening, det där med fokus och tillit, och den kunde ju lika gärna handla om hur man bemöter sitt fyraåriga barn.

Einsteins ord gillar jag också, ur boken. " Vi kan inte lösa ett problem med samma nivå av tänkande som orsakade problemet."

Huvudet på spiken. Spot on. Igen kommer jag att tänka på fyraåringens provokationer. Hur lätt det är att trilla dit och hamna på sandlådenivå. Istället för att kanske placera sig liiite högre.

Men ändå. Kommer JAG med behov, krav eller rop efter förändring vill jag ju bli bemött på den nivå som jag själv befinner mig. Galet barnslig och bubblande av frustration. För då har jag ju blottat så mycket av mig själv. Det finns få saker lika enerverande som då när mottagaren istället svävar en aning högre, i ett bättre vetande och inte responderar med mitt språk, i energi räknat. Det tolkar jag varje gång som ett ointresse för min person och mitt innersta. Men jag är väl ibland sån själv, som mottagare, kan jag tro.

Kanske får jag träna på att vara självständigare för att klara av det bemötandet. Inte lägga mina behov i andras armar. Likaså får jag helt enkelt öva på att stiga ur småbarnskonflikten och göra den till en läxa i familjeskolan.

"Vi reder ut det här, jag hjälper dig."