fredag 4 december 2015

Hyllad fiber får maka på sig – en mjuk dröm på piedestal plockas ned

Jag pratade bomull och materialval med mamma som är född på 40-talet och som när jag var liten lärde mig att ”det man har närmast kroppen, det ska vara bomull”. Gärna en undertröja eller ett tunt linne till att börja med. På det viset undviker man allergiska reaktioner mot syntetplagg som eventuellt åker på ovanpå, eller den kliande känslan från ulltröjor.

Många klädkonsumenter som väljer naturmaterial idag är mest kunniga på bomull. I själva verket är det en klar favorit hos många av dem som undviker syntetplagg och tycker att naturmaterial är det enda rätta. Samma konsumenter gillar kanske också lin, siden och ull – men när det kommer till basplagg och vardagsköp så är bomullen oslagbar för dem. Konstfibrerna viskos, modal och lyocell har ”naturfiberkunderna” en svag kännedom om, och de sorterar dessa i tanken under samma rubrik som syntetmaterial.

En del tvivlar på informationen om att ull och siden inte behöver tvättas särskilt ofta, om än alls. Det är nästan som om de inte är redo att ta det till sig, de läser tvättrådet, tvekar och undrar om det inte går bra med 40 grader också, måste det ske på 30 bara? Det blir väl inte rent? Säljaren kanske upplyser om att vädring och fläckborttagning räcker långt för dessa plagg. Fyllda med skepsis men positiva i grunden kommer de på flera andra fördelar med plagget och köper det ändå. Inte tack vare enklare skötsel, utan trots de tvättråd som ges.

Få vet att vår nutida klädvårds- och tvättkultur är sprungen ur vår stora användning av bomull i våra vardagsplagg. Detta fick jag lära mig ganska nyligen av en materialkunnig person. Denne berättade att bomullen är den naturfiber som mer än andra drar åt sig både smuts och dålig lukt, som inte går att vädra ur. Bomullsplaggen måste tvättas ofta, helst i 40 eller 60 grader för att bli rena. Detta har blivit normen för all vår klädvård i hushållen så långt ögat når. Tvättmaskinernas mekaniska frotterande sliter ut våra plagg långt innan vi själva hinner göra det.
I en ”modernare” generation – påminner mamma – väljer man numera syntet närmast kroppen, och undviker bomullen. Framför allt inom sammanhang med fysisk aktivitet. Detta eftersom bomull kyler kroppen när den blir fuktig, och håller kvar fukten. Ibland är ull inblandat i funktionsplaggen till riktigt kall väderlek, men aldrig bomull. Funktionstänkarna är tursamt nog inte så hängivna bomullsfibern, som när man tittar närmare på saken tär enormt på våra naturresurser.
Naturfiber till trots, så är bomullen inte naturvänlig. Den ekologiskt odlade är det enda gångbara, om bomull ska väljas, eftersom den inte belastar mark, vatten och odlare med kemikalier. Kemikalierna utarmar jordmånen, rätt och slätt, och ska därför bort, hur starka fördelar den än har produktionsmässigt. Men – nej – inte heller den ekologiskt odlade bomullen kommer ifrån det faktum att den förbrukar ofantliga mängder vatten. Och eftersom bomullsplantan kräver torrt klimat måste man tillföra detta vatten ur redan vattenfattiga områden.
För egen del behöver jag veta två saker säkert innan jag vill köpa ekologiskt odlad bomull.
A.   Har RENT vatten använts :-( eller använder odlarna avloppsvatten :-) ?
B.   Blir områdena mer och mer vattenfattiga dvs ”förbrukas” dessa vattenmängder (genom avdunstning, m.m.) :-( eller återförs vattnet till sitt vanliga renande kretslopp genom markförhållandena :-) ?

Men vi kan faktiskt rakryggat och konsekvent välja plagg som går att vädra och ”fläckplocka” för att i alla led lätta på belastningen hos naturresurserna. Dricksvatten som blir nedsmutsat i tillverkning, efterbehandlingar, transport, tvättande och destruktion av kläderna vi köper, kunde hellre användas till något annat.

måndag 25 maj 2015

Ettor och nollor i omloppet

Hur är det för er andra - har ni också klivit in på banken med några frågor på ett anteckningsblock och mötts av idel försäljare istället för rådgivare? Ska jag konsumera pengar nu också?

Hmm. Jag vet inte om detta med pengar är något som alla redan förstått. I det här ämnet lyssnar jag med hjärtat till insatta människor som jag litar på, och inser att saker och ting är värda att lyfta.

Varför jag litar på just dem som berättar följande för mig? Varför litar man på vissa? En djupt psykologisk sak att reda ut, och den tråden tar jag väldigt gärna upp igen. Någon annan gång, för nu ville jag skriva om: PENGAR.

De jag litar på berättar att det finns fysiska pengar och elektroniska pengar. Så långt var jag medveten. Riksbanken bestämmer mängden fysiska pengar som trycks och gjuts. Men dessa utgör bara några hundradelar av de cirkulerande pengarna i samhället.

När någon vill låna pengar kan elektroniska pengar nyskapas och det görs också - varje stund. Av affärsbankerna, genom utlåning. En fordran skapas och motsvarande siffror förs in på låntagarens konto. Dessa pengar fanns alltså inte när lånaren klev in på banken.

Vad är problemet? Undrar vän av systemet. Kanske följande, vad tycks:

¤ Banken måste enligt lag inneha en viss del av summan den lånar ut. Andelen faktiskt kapital som banken behöver ha höjdes för några år sedan, men är fortfarande väldigt låg enligt kritikerna.

¤ Systemet leder till att jag bidrar till att jordens penningmängd ökar när jag lånar pengar, men inget reellt värde har ökat på planeten. Däremot ökar ett framtida förväntat värde - jag förväntas betala tillbaka med ränta. Detta genom att jag i bästa fall betalar in lånat värde (bankens nyskapade pengar som den inte hade tidigare) såväl som räntans värde (ytterligare tillskott till samma bank).

¤ Systemet leder till instabilitet. Under högkonjunktur nyskapar bankerna stora mängder pengar, under lågkonjunktur gör den inte det.

¤ Systemet förutsätter ständig skuldsättning. Den skuldsatta är ofri eftersom den skuldsatta självklart är underkastad makthavaren, det vill säga den som lånar ut. Makten (och jag är frestad att skriva härligheten) finns hos den som har större ränteinkomster än ränteutgifter.

Med ett fuktat finger i luften gissar jag: Troligen förekommer inte någon särskilt långsiktig navigering (framtidsfokuserad gemensam världsnytta) på kartan utan snarare kortsiktig vågsurfing (vinst så stort och så fort som möjligt) så länge privata banker håller i rodret.

NU vill jag höra medhåll och motvals från andra vänner som jag litar lika starkt på som avsändaren som lär mig detta. Vad säger ni om ovanstående?

(Vem källan är? JAK medlemsbanks tidskrift Grus & Guld, nr 3/14.)