tisdag 12 juli 2011

Det här kan jag tatuera längs min ryggrad.

Följande är något så svårt och friskt för mig. När jag i förra veckan hittade denna text i "Tankar från roten" av Tage Danielsson, 1974, föll alla mina försvar och jag i tårar.

TANKAR INFÖR DET TASKIGAS FORTBESTÅND.
(Stresskulor av prima ord att rulla omkring i munnen vid outhärdlig otålighet)

Tänk inte bara på just nu.
Just nu är inte allt.
Just nu har inte tid med dig.
Då protesterar du.

Du ger varenda stund en spark
och ryter åt den: gör nånting!
Du vill få allt att ske just nu.
Men ingen mänska är så stark.

Du vill att natten ska bli dag.
Du hatar denna svarta natt.
Men natten bidar lugnt sin tid.
Det lugnet är dess övertag.

Ditt krav på alltings färdighet
är rätt och bra, men för nervöst.
Det gäller att få finnas till
med bibehållen värdighet.

I lugnet bor en väldig styrka.
Tänk inte bara på just nu.
Det finns ett då, det finns ett sedan.
Som under valven i en kyrka.

Invänta stilla gryningen.
I mörkret håll min hand.
Mot stranden vandrar, mjuk och stark,
den långa lugna dyningen.

Vad man vill ha är inte detsamma som vad man saknar.

Medan jag går omkring och vill ha, är det något viktigt som inte hinns med. Reaktioner däremot upprepar sig i det oändliga. Smärtor. Trötthet. Svaghet och obalans. Låga blodtryck. Fokus på det felaktiga. Sorgupptagenhet. Vart tar tiden vägen?


Bara en fokusering ifrån att må bättre. Halkan är svår när man såpar sin egen depressionsgrop med tung, hal flyktlogik.


Jag har gått och väntat. På energi. Och för att ha en orsak att vänta, passivt, ålägger jag mig själv en hel massa tyngder. Varför vill jag ha en orsak att VÄNTA på energi?!


Det jag har kunnat fram till nu är att INTE ta tag i min situation. Gråter över min oförmåga att sortera. Ofta stannat kvar i ångest, nästan raljerat med mina brister, för om jag håller mig till detta så har allt en förklaring. Den förklarar varför hemmet är kaotiskt, kroppen svag, planerna obefintliga och kylskåpet tomt (när inte min käre hälft är där och fixar till saker och ting). Annars funnes ingen orsak!

Skrev häromdagen en lapp och satte på kylskåpet, helt enkelt:
"SLUTA lägga på mig själv skräp. Skräptankar, -mat, -regler, -oro, -kläder, onödiga saker. BÖRJA skapa egen energi."

Ovant. Jag måste först av allt öva mig i mod för att SKAPA energi. Min rädsla konsumerar energi, och jag vill ju producera. Måste också vara modig och van när barnen skapar SIN energi. Testar vår tålighet, prövar sina möjligheter att skapa något i sin familj.

Som föräldrar får vi två just nu a) panik och b) en släng av extremt kontrollbehov i de stunder barnen undersöker sitt kaos.

Att undersöka sitt kaos är att utröna energikällor och källor till glädje. Utvecklingshastighet, -riktning, -tabun.

Förändringsutsikter. Se vad man saknar.

fredag 8 juli 2011

Djupfika

Trots sensitivitet behövs många upprepningar av det viktiga för att jag ska vakna ur min egen distraktion.

Ett brus i kropp och ett myller i sinnet stör de djupare budskapen. Kanske skyddar det min sensitivitet? Det har fått pågå.

Nu fungerar det inte längre. Skyddet har blivit hindret. Adhd? Add? Spelar det någon roll? Melankoli? Vanligt simpelt martyrskap? Bot: dämpning eller klarhet? Medicin eller meditation? Eller båda?

Mitt främsta mål är klarhet. Tystnad inom. Bortom ord. Öppet.

För att kliva ur cirklar av brus och myller som håller kvar livet i ett kvävande klister och kliva ut i syrerik klarsynthet och i känslornas mod. Hela jag. Språnget pågår.

Att se det som är mörkt är mitt språng mot acceptans, mod och kärlek. Att ta på det som bränns är mitt sätt att våga möta andra människors rädslor, mina barns rädslor, mina egna. Att bejaka och erkänna rädslor, att sålla bort det som dämpar ångesten är just nu mitt sätt att omfamna yin och yang, det ljusa och det mörka. Helheter.

Ibland fungerar det att lyfta upp positiva tankar. Just nu vill jag se det negativa för att inte vara rädd för det.

fredag 6 maj 2011

Stopp, stopp - stanna.

Jag hamnade framför ett "vetenskapsprogram" där en sektliknande samling människor stod och applåderade en forskare i USA som berättade att människan i framtiden ska starta ett ekosystem på Mars. Ett nätt litet EKOSYSTEM bara.

Via animationer schematiserade han händelseförloppet. Lätt som en plätt! Enter - och planeten blev GRÖN. Det hela gav skrämmande nog intrycket av att vara en fullt allvarlig informations-/inspirations-/populärvetenskaplig film, riktad till ungdomar av idag, till och med. Jag gapskrattade allvarligt.

HYBRIS ! ! Vad är det för STORHETSVANSINNE ?

Om människan har svårt att ta tillvara det känsligakänsligakänsliga jordsystemet, HUR kan man då sikta mot MARS ??

Här går jag och känner visst högmod - idiotiskt - för att jag vill skriva en bok eller två i mitt liv, och samtidigt har folk på andra sidan jorden dessa idéer. Jag blir förbannad. Både på förringningen av mig själv och på förstoringen av teknikegot (eller vilken del det nu är) inom människan.

fredag 4 mars 2011

Jag ska stryka "förtegen" i profilen.

I vintras pratade jag med min goda vän Anneli om "pliktätande" som hon och hennes man etablerat som uttryck. Och de analyserar detta klockrent: Det har med avsaknad av m i n d f u l l n e s s att göra. Såklart, det hade jag inte förstått. Man tar om det finns chans att ta, äter för att läge bjuds. Känner inte efter före, är inte närvarande på det sättet.

Det var nog för bara ett år sedan som jag fortfarande trodde att jag var mästare på det: medveten närvaro. Eftersom jag är så lite i förr och planerar så lite framtid. Alltså är jag väl här och nu?? Men sedan dess har jag förstått mer och mer av min STORA FLYKT. Med hjälp av kroppskontroller, litteratur, klargörande samtal, möten, erfarenhetsutbyten.

Flyktbeteende. Från ansvaret. Inte från jaget, inte från nuet, men från s i t u a t i o n e n och från r u m m e t.

Faktiskt har jag på sätt och vis växt i nya roller de senaste fem och tio åren, men på märkligt sega och nästan brottsligt långsamma sätt. Kanske mitt sätt att göra det på. I bubbel-ego-gum.

Drömt. Stressat ut ur mig själv. Skitit i uppgiften. Dämpat oro. Blundat för faktum. Tillåtit mig slippa. Släppt allvaret. Humoriserat allt. Inte gått att räkna med. Varierat. Labiliserat mig. Tyckt att flexibilitet är Allt. Vurmat blott och bart för rörlighet. Föraktat stagnation i varje sammanhang. Vänt kappan efter solen, och ansiktet från snålblåsten.

Varit rädd att missa något och stänga dörrar om jag säger nej eller ja på fel sätt, suttit på många stolar samtidigt. Har gråtit floder över små och stora människor som mår dåligt. Inklusive över mig själv. Även för dem som jag får för mig mår dåligt på stan. Projicerat mina egna ångestkänslor. Och tyckt mig känna av varenda gnissel och sten i relationer.

Nu börjar det vända. Vändpunktens år, 2011? Nu tar jag tag i mycket, lugnt och fint. Försöker vända mig utåt igen, för att se vad både omgivningen och jag själv e g e n t l i g e n behöver. Och bevarar och håller kär min nyfikenhet, fantasi och känslighet. För jag sänker inte mig själv med de här insikterna, jag tar helt enkelt avstamp ifrån dem. Uppåt, för det mesta. De blir en bra bas. Med hjälp av en himla massa människor.

Otroligt att jag möter dem, förresten. Så tajmat, överallt.

tisdag 1 mars 2011

Senare i samma kanal.

Ja, det snurrar. "Ett tag till" som Helena Johnsson sa till mig i höstas. Förundras om du är nyfiken av ovannämnda kloka person. Vik en tid om du har obalanser i kropp eller själ av något slag. För mig hänger de två så tydligt ihop så det nästan är komiskt.

År 2010 bygde jag mentala muskler, jag övade inre styrkor, letade upp rädslor, långt ifrån alla har jag mött ännu, med öppna ögon, men några.

Acceptans-året 2010, men inte av riktigt allt. Ännu. På god väg. Nu är jag både uppriven och helad, splittrad och samlad, deprimerad och manisk, fylld av större oro än någonsin samtidigt som hoppet består, starkare, kommer och går, kastas runt. Är inte så hungrig längre på min vanliga dämpmat. Slänger helt enkelt inte så ofta in maten i virveln av oro och rastlöshet längre.

Stimuli saknas sällan, om någonsin. Forsar fram dagligen. Och sjunker. Rusar upp. Läcker ur. Exploderar. Och parerar. Humoriserar. Och dämpar, skaver, kokar, springer, rinner. Möglar. Dansar. Minns, njuter, förundras, agerar, väntar, mobiliserar. Hittar, gläds, söker, sörjer, utbyter, andas. Flyr och stannar. Hittar en ny balans.

Undrar vad andra har gjort under året?