Hörde idag på Karl Johan Bonnedahl i Tendens i bilen - och jag satt och nickade hysteriskt åt P1 hela vägen hem från julmatshandlingen. Ja-ja-ja! Exakt! Det här är inte realistiskt att fortsätta med!
Min gamla käpphäst "konsumindre - inte mera" dök upp i tankarna och jag ser att jag fortfarande idag försöker ha fokus på det jag då startade: En tankebana för att skilja behov från begär och att inte välja nyproducerat av slentrian utan leta andra hand (i första hand).
Han berättade om samma pyramidspel som jag själv uppfattar omkring oss, han sade ungefär att kejsaren är naken och att vi inte behöver följa den orimliga ekonomin som missgynnar såväl planet som liv som det ser ut idag. Vi kan istället se oss omkring och därefter agera modigt. Modigt = ensamt. Modigt är ju i det här fallet att bryta sociala normer medan du är omgiven av dem och läser dig till reglerna vart du än går, de regler som säger dig två saker: 1) "Du är vad du äger." 2) "Det du äger just nu duger inte."
Kalle: " 'Mer ska bli mer. I all evighet. Amen.' " Jag kan precis som Kalle stanna upp, titta på alltihop runtomkring mig och bekräfta att konsumtion är vad vi förväntas bidra med för detta kvantitativt växande samhälle. Tjohej. Är då inte underhållning i form av just hemköpta prylar vad vi förväntas sysselsätta vårt omdöme med så att vi inte ska se att kejsaren är naken eller börja fråga efter - som Karl Johan sätter fingret på - ett kvalitativt växande samhälle istället? Claes Erikssons Sune Finåker i Monopol uttryckte det profetiskt på nittiotalet: "Folk vill inte ha det svårt. De vill ha det lätt!"
tisdag 23 december 2014
måndag 1 december 2014
söndag 30 november 2014
Byter forum!
Ut ur facebook, in på youtube! Det är ändå på tuben jag hänger mest.
Tar väl ett litet tag att avveckla boken dock. Är inte riktigt där ännu, att lämna för gott.
Tar väl ett litet tag att avveckla boken dock. Är inte riktigt där ännu, att lämna för gott.
lördag 29 november 2014
Kärlek ska upp på väggarna!
Ett vackert kakel (klinker) till vårt kök sätts på plats! Så sakteliga. Från Vives och det heter Comillas. Fint på golv också men hos oss ska det pryda väggen runtom köket.
lördag 3 maj 2014
torsdag 6 februari 2014
Maktskifte inombords.
Kaffe har blivit te, mjukt bröd bytts mot hårt, choklad ersatts med... hör och häpna: ingenting! För det går inte att ersätta, det är bara så det är enligt mig. Oersättligt. Så det blir nära noll.
Nu är jag helt enkelt envisare än på länge, håller i detta sunda som är så olikt mig. Det gör mig så gott men är verkligen inte lätt.
Kontentan blir att jag får bära på en märklig tomhet istället - det som blir kvar när jag inte invant svarar mot impulsen att ta något att äta. När annars en stor chokladbit njutningsfullt konsumerades. En hobby fattigare - och det märks inombords! Den gamla rastlösheten finns ju kvar där, den har jag ju levt med under många långa år, men den faller liksom platt när jag bara noterar den och inte svarar mot den på något särskilt sätt längre. Den faller och jag står där, lite förvånad, och tom.
Tomheten känns både tung och fin på samma gång. Äntligen som att jag orkar bära den. Och det är ingen olycklig tomhet, nej, men ett slags "jaså, det blev inget mer av det här". Och en slags nyfiken förväntan över vad jag kan fylla glappet med för min fysiks skull. Jag kommer nog inse vad som ska till istället.
En sida av mig som jag inte orkat lyssna så mycket på förut, nämligen kroppen, får plötsligt en upphöjd plats. Den kommer till tals nu. Sinnevärlden får maka lite på sig och sätta sig på åhörarläktaren, den kan inte längre kräva att kroppen ska betala priset för dess idérika och geniala impulser. Den är ingen stjärna på detta område. Kroppen kan berätta bättre.
Det var väl helt enkelt dags nu, att skifta talare. Inte ett år för tidigt!
Nu är jag helt enkelt envisare än på länge, håller i detta sunda som är så olikt mig. Det gör mig så gott men är verkligen inte lätt.
Kontentan blir att jag får bära på en märklig tomhet istället - det som blir kvar när jag inte invant svarar mot impulsen att ta något att äta. När annars en stor chokladbit njutningsfullt konsumerades. En hobby fattigare - och det märks inombords! Den gamla rastlösheten finns ju kvar där, den har jag ju levt med under många långa år, men den faller liksom platt när jag bara noterar den och inte svarar mot den på något särskilt sätt längre. Den faller och jag står där, lite förvånad, och tom.
Tomheten känns både tung och fin på samma gång. Äntligen som att jag orkar bära den. Och det är ingen olycklig tomhet, nej, men ett slags "jaså, det blev inget mer av det här". Och en slags nyfiken förväntan över vad jag kan fylla glappet med för min fysiks skull. Jag kommer nog inse vad som ska till istället.
En sida av mig som jag inte orkat lyssna så mycket på förut, nämligen kroppen, får plötsligt en upphöjd plats. Den kommer till tals nu. Sinnevärlden får maka lite på sig och sätta sig på åhörarläktaren, den kan inte längre kräva att kroppen ska betala priset för dess idérika och geniala impulser. Den är ingen stjärna på detta område. Kroppen kan berätta bättre.
Det var väl helt enkelt dags nu, att skifta talare. Inte ett år för tidigt!
torsdag 2 januari 2014
Värme vs Vrede
Återanvänder text, något redigerad: från krönikan i april 2009 på Signerat.se.
Jag kommer rätt ofta att tänka på historien om när solen och blåsten tävlar, om vem av dem som snabbast kan få rocken av mannen på promenad. Solen vinner - och så även i många lägen när jag tolkar in vardagen i sagan. Påfallande ofta landar jag i den slutsatsen.
Den här gången kom jag att tänka på min frisör Camilla Stråle i Trollbäcken. Solstråle! Hon som är kontsnär, med kniv och sax, vilka hon hanterar lite grand i förbifarten bara.
Hon som går hårets och virvlarnas väg. Som känner medvind och inte motvals när hon kapar hår. Hon som leker med hårtestarna, blir på något sätt direkt kompis med sneda, otippade virvlar. Låter dem showa och träda fram i rampljuset.
Det låter kanske banalt. Men i mina ögon är det stor konst. Solens metod!
Alla andra jag hamnat under kåpan hos har oinspirerat blött upp hela mitt hår, dränkt har jag suttit där, mer och mer skeptiskt ihopsjunken i stolen, tillklippt har jag blivit enligt det där hundörade uppslaget i någon frisyrbok. Fönad till volyminös oigenkänlighet. Därefter förpassad till daglig besvikelse och frustration. Blåsten som tror att den kan bäst!
Numera blir jag istället vardagslycklig varje gång jag låter mitt ibland ganska långa hår självtorka efter tvätt, för att sedan titta mig i spegeln efter kanske en timme. Konstaterande att min förut så orkeslösa frisyr är borta. Utbytt är den, mot en solig, rufsig och alldeles egenlevande kalufs. Som udda bonus blir den ibland svindlande lik den frisyr som jag ritade på alla prinsessteckningar som barn, korsat med Ronja Rövardotters rivigt vackra hår. Dessa två som jag då tyckte var de två ojämförligt vackraste hårsvall man kunde ha.
Ibland är kraftmätning inspirerande. Makt som utövas, motstånd som tyglas. Men att i spelet tillsammans hålla badmintonbollen i luften så många slag som möjligt, är obetalbart. Att lyfta och locka istället för att dräpa och döma. Drömska målbilder blir ibland sanning trettio år senare, apropå frisyrteckningarna.
Eller så har det där med håret helt enkelt med en förnöjsamhet att göra, antagligen åldersrelaterad. Att ha hittat acceptans, någonstans. Skapat värme inom.
Går nu i sol, inte i snålblåst.
Jag kommer rätt ofta att tänka på historien om när solen och blåsten tävlar, om vem av dem som snabbast kan få rocken av mannen på promenad. Solen vinner - och så även i många lägen när jag tolkar in vardagen i sagan. Påfallande ofta landar jag i den slutsatsen.
Den här gången kom jag att tänka på min frisör Camilla Stråle i Trollbäcken. Solstråle! Hon som är kontsnär, med kniv och sax, vilka hon hanterar lite grand i förbifarten bara.
Hon som går hårets och virvlarnas väg. Som känner medvind och inte motvals när hon kapar hår. Hon som leker med hårtestarna, blir på något sätt direkt kompis med sneda, otippade virvlar. Låter dem showa och träda fram i rampljuset.
Det låter kanske banalt. Men i mina ögon är det stor konst. Solens metod!
Alla andra jag hamnat under kåpan hos har oinspirerat blött upp hela mitt hår, dränkt har jag suttit där, mer och mer skeptiskt ihopsjunken i stolen, tillklippt har jag blivit enligt det där hundörade uppslaget i någon frisyrbok. Fönad till volyminös oigenkänlighet. Därefter förpassad till daglig besvikelse och frustration. Blåsten som tror att den kan bäst!
Numera blir jag istället vardagslycklig varje gång jag låter mitt ibland ganska långa hår självtorka efter tvätt, för att sedan titta mig i spegeln efter kanske en timme. Konstaterande att min förut så orkeslösa frisyr är borta. Utbytt är den, mot en solig, rufsig och alldeles egenlevande kalufs. Som udda bonus blir den ibland svindlande lik den frisyr som jag ritade på alla prinsessteckningar som barn, korsat med Ronja Rövardotters rivigt vackra hår. Dessa två som jag då tyckte var de två ojämförligt vackraste hårsvall man kunde ha.
Ibland är kraftmätning inspirerande. Makt som utövas, motstånd som tyglas. Men att i spelet tillsammans hålla badmintonbollen i luften så många slag som möjligt, är obetalbart. Att lyfta och locka istället för att dräpa och döma. Drömska målbilder blir ibland sanning trettio år senare, apropå frisyrteckningarna.
Eller så har det där med håret helt enkelt med en förnöjsamhet att göra, antagligen åldersrelaterad. Att ha hittat acceptans, någonstans. Skapat värme inom.
Går nu i sol, inte i snålblåst.
Gott nyår (gånger två) ...nu är jag här igen!
Jag är en återbrukare av expanderat mått. Det är fint, praktiskt, underbart, ansvarsfullt, med mycket mera. Men i textformat?... tja, det har hänt förr, och måste jag så måste jag!
Det som kommer försiktigt är därför en viljeyttring om att börja pränta på nytt, här på bloggen, efter DRIVOR med nyfunnen inspiration på nyårsnatten, i kreativa och drivkraftiga vänners lag i Åkersberga. Tack Johnny och Li och Magdalena! Så sitter jag trots allt här med idétorka, besluten att skriva igen, men denna gång får det bli enligt mottot som berördes igår, bland mycket andra goda råd: Fake it until you make it!
Så - utan att få till en nylagad text lägger jag istället fram en uppvärmd krönika från min skriv- och designtid på Signerat.se. Det får mig i alla fall in i skrivarköket.
Det som kommer försiktigt är därför en viljeyttring om att börja pränta på nytt, här på bloggen, efter DRIVOR med nyfunnen inspiration på nyårsnatten, i kreativa och drivkraftiga vänners lag i Åkersberga. Tack Johnny och Li och Magdalena! Så sitter jag trots allt här med idétorka, besluten att skriva igen, men denna gång får det bli enligt mottot som berördes igår, bland mycket andra goda råd: Fake it until you make it!
Så - utan att få till en nylagad text lägger jag istället fram en uppvärmd krönika från min skriv- och designtid på Signerat.se. Det får mig i alla fall in i skrivarköket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
