Träffas Herman?

Ibland är det som att vardagsvägarna helt enkelt är klara och utstakade, som om tillfälligheter leder till något menat. Jag gillar att notera när det händer.

Vid fyra står jag och flyttar alla stearinljus jag har i skåpet, till en bättre plats. Eldar sällan, men har väääldigt många. Plötsligt, halv fem, går strömmen - något som inte hänt sedan i juni.

Värmeljus och höga ljusstakar lyser senare upp våra hämtburgare. De var lustigt nog redan inplanerade i brist på just planering, och känns nu självklara när spisen dödde. Ficklampan inne i badrummet får sedan batteritorsk SAMMA MINUT som strömmen återkommer.

Mysko mirakel, jag ler förtjust.

Att maken denna eftermiddag typiskt nog var ute och skulle koppla nyköpt säkringsskåp var inte han lika fascinerad åt. Och, näerå, han hade tydligen INTE något med avbrottet för alla de 148 abonnenter i bygden att göra, som jag först kanske trodde, lite.

Mera slumpen då; Mamma, vänner, bloggar, radion... alla möjliga har senaste veckan pekat extra mycket på, att SURDEG, det är ju det nya svarta. Gör själv, konsumera medvetet, vore ju något för mig om jag bara orkade sätta mig in. Häromdagen fann jag mig själv sitta och berätta, att surdegar kan man faktiskt ärva - de är hur långlivade som helst!

Och så igårkväll kom den optimala inbjudningen till fenomenet.

Min granne och hennes dotter kom med en surdeg till oss. Jag blev så glad - nu var det så menat att jag skulle prova! Följebrevet sade att vi skulle sköta om Herman, som surdegen heter, i tio dagar och sedan baka en supersmaskig kaka av honom.

Hopp om livet! Det är min spontana lyckokänsla. Att i dessa hysteriskt handspritande och fingerhöttande dagar, få och skicka vidare en evighetsdeg, att dela med andra, det som andra har lagat i sitt kök och grejat med. Herman ska ju inte ens läggas i kylskåp.

Mer av den varan, tack. Hurra!

Tidigt befriade päron.

Japp, båda kottarna sover redan - hon bara för att hon är bebis och han för att han har feber. Inget allvarligt, peppar peppar, så vi vuxna i huset kan med gott samvete vila öronen och armarna och ägna oss åt ego-tid. Vilket innebär (och försök nu gissa vem som gör vad) - betala räkning, lämna resurser till återvinning, surfa om svin-vaccin, åka och köpa nygamla hörlurar hos snubbe i grannorten, köra traktorgrävare samt läsa lite bloggar.

Okejokej, mycket blogga. Blogga kul.

Vilket för ämnet både till Signerat.se och egot. Hipp hurra att de lägger mina juletiketter på paradplats! Jag blir mallig av sånt och hoppas att fler ska hitta till mitt skyltfönster. Etiketterna är det bara att klicka på (hos dem vill säga) och skriva ut direkt i datorn.

Man kan invända att det är för tidigt för julkul, men ack vad är jag luttrad. Har ju jobbat i säljbranschen ett antal år nu och inser att det är givet att tunna sommarstassen hängs fram i april.

Det är inte för inte jag kallas för Kakan.

En osedvanligt smarrig bild hos Sveriges Radio drar blicken till sig, när man inte tillåter sig själv att baka mums lika ofta längre. Spärren ligger på kakfronten både på grund av känslig mage och allmänt osunt ätande under lång tid.

Vadå - har ni inte gjort testet ännu? Hos Meny i P1? Ojojoj, hög tid, hörrni.

Slå undertecknad besserwisser på fingrarna om ni kan, som bara hade fel på fråga nummer tio. Triumf!

Konstaterar och filosoferar.

(Kulturhuset i Haninge. Foto: Olof Thiel)

Det är nu klart läge att på åttiotalsmanér himla med ögonen och utbrista i ett ...Tja Blixten!

Nej, precis, graviditet är ingen sjukdom. Det har heller ingen hävdat, som jag någonsin hört talas om. Men som Tingsrätten nu slår fast: Det är graden av besvär som är relevant vid en sjukpenningbedömning - inte orsaken till dem. Så himla enkelt att formulera.

Ska lägga mig och läsa en bok för första gången på månader. Skynda - på fredag ska den lämnas tillbaka; Vattenlogik, Edward de Bono. Den följde med hem i bibliotekets sköna kasse för att jag alltid beskrivit min egen energi och tanke som ett flöde, sällan statiskt.

Ofta önskar jag mig ju mer stabilitet. Vore till exempel kul (läs: avkopplande) att någon gång få till samma maträtt likadant två gånger. Men, näpp, det blir ett äventyr varje gång, som en vit målarduk som ska fyllas med något, ingen aning vad!

Många skulle kalla det kreativt. Visst, det blir ofta smarrigt på tallriken men hey, avkopplande är det knappast.

Men flödes-approachen till allting blir också ett slags stomme för mitt sätt att ta in omvärlden. Ständigt omvärderande; vad kan jag uppfinna inom och utanför mig själv? I ett avsnitt i boken som jag särskilt ser fram emot liknar författaren hjärnans tankebeteende vid en manet, som ju får sin stabilitet ur flöde.

För egen del brukar jag i analytiska stunder tänka mig en växt, vars skelett ju egentligen inte är byggt inom den själv, utan är vattnet som passerar genom den.

Förresten - motsatsen till Vattenlogik torde enligt boken vara Stenlogik. Jag bara ääälskar tydliga ordbilder. For the record: Inget ont får någonsin yppas om stenar.

Annars intet nytt fast massor (eller Dagen då rubriken var längst).

Kram och tack själv, Pernilla, och du - jag ansökte om medlemsskap på rotmos!