Och så har Lisa tvättat.

Hon är bara förtjusande. Med just och jämt allt hon delar med sig av, denna underbara skribent.

Michelle - en tidig bloggare?

Program Ett i webbradion presenterar den där Michelle de Montaigne för mig genom Filosofiska rummet; en politiker på femtonhundratalet som drog sig tillbaka vid trettiosju års ålder, för att sitta i sitt torn och sköta sitt bibliotek.

Själen beter sig som en förrymd häst, och bekymrar sig nu hundra gånger mer om sig själv än den tidigare har brytt sig om andra, konstaterar han strax. Han skriver ner funderingarna i essäer för att få själen att börja skämmas. Men den rastlösa, pensionerade adelsmannen får ut massor genom samtalen med sig själv, med andra, och med böckerna.

Han citerar andra för att sedan invända och käfta emot. Kampen är hans drift, han gillar inte enighet i samtal. Men vänskapen är en förutsättning, han vill finna vem han är i dialoger.

Det här är lite intressant för mig. Som dagligen brottas med om jag ska sträva efter konsensus i alla lägen. Vad som är konstruktivt och inte. Svek och irritation försvinner inte bara för att det inte uttalas, som Ulrica Hjalmarsson Niedeman säger i Kropp och själ, samma radiokanal.

Utbytande samtal är så olika - aldrig samma sanning varje gång. Därför måste saker alltid omvärderas dagarna i ända. För mig. Kräver rätt mycket energi. Är ganska livgivande samtidigt - och smått förvirrande.

Det skrivna ordet hörs för mig som en röst, därför når det mig bra. Men samtal med böcker är för mig ändå utkonkurrerat av P1, av Kunskapskanalen och av bloggar. Och mina bästa samtal med andra förs på telefon, konstigt nog. Eller hos min frisör Camilla. Eller vid andra tillfällen där jag inte behöver se någon i ögonen, typ i bilen.

Nästan en pinsam upptäckt, ju. Undrar om det mest säger något om mitt eget skrala fokus - eller handlar det helt enkelt om att örats kommunikationskunskaper är överlägset ögats?