Det här kan jag tatuera längs min ryggrad.

Följande är något så svårt och friskt för mig. När jag i förra veckan hittade denna text i "Tankar från roten" av Tage Danielsson, 1974, föll alla mina försvar och jag i tårar.

TANKAR INFÖR DET TASKIGAS FORTBESTÅND.
(Stresskulor av prima ord att rulla omkring i munnen vid outhärdlig otålighet)

Tänk inte bara på just nu.
Just nu är inte allt.
Just nu har inte tid med dig.
Då protesterar du.

Du ger varenda stund en spark
och ryter åt den: gör nånting!
Du vill få allt att ske just nu.
Men ingen mänska är så stark.

Du vill att natten ska bli dag.
Du hatar denna svarta natt.
Men natten bidar lugnt sin tid.
Det lugnet är dess övertag.

Ditt krav på alltings färdighet
är rätt och bra, men för nervöst.
Det gäller att få finnas till
med bibehållen värdighet.

I lugnet bor en väldig styrka.
Tänk inte bara på just nu.
Det finns ett då, det finns ett sedan.
Som under valven i en kyrka.

Invänta stilla gryningen.
I mörkret håll min hand.
Mot stranden vandrar, mjuk och stark,
den långa lugna dyningen.

Vad man vill ha är inte detsamma som vad man saknar.

Medan jag går omkring och vill ha, är det något viktigt som inte hinns med. Reaktioner däremot upprepar sig i det oändliga. Smärtor. Trötthet. Svaghet och obalans. Låga blodtryck. Fokus på det felaktiga. Sorgupptagenhet. Vart tar tiden vägen?

Bara en fokusering ifrån att må bättre. Halkan är svår när man såpar sin egen depressionsgrop med tung, hal flyktlogik.

Jag har gått och väntat. På energi. Och för att ha en orsak att vänta, passivt, ålägger jag mig själv en hel massa tyngder. Varför vill jag ha en orsak att VÄNTA på energi?!

Det jag har kunnat fram till nu är att INTE ta tag i min situation. Gråter över min oförmåga att sortera. Ofta stannat kvar i ångest, nästan raljerat med mina brister, för om jag håller mig till detta så har allt en förklaring. Den förklarar varför hemmet är kaotiskt, kroppen svag, planerna obefintliga och kylskåpet tomt (när inte min käre hälft är där och fixar till saker och ting). Annars funnes ingen orsak!

Skrev häromdagen en lapp och satte på kylskåpet, helt enkelt:
"SLUTA lägga på mig själv skräp. Skräptankar, -mat, -regler, -oro, -kläder, onödiga saker. BÖRJA skapa egen energi."

Ovant. Jag måste först av allt öva mig i mod för att SKAPA energi. Min rädsla konsumerar energi, och jag vill ju producera. Måste också vara modig och van när barnen skapar SIN energi. Testar vår tålighet, prövar sina möjligheter att skapa något i sin familj.

Som föräldrar får vi två just nu a) panik och b) en släng av extremt kontrollbehov i de stunder barnen undersöker sitt kaos.

Att undersöka sitt kaos är att utröna energikällor och källor till glädje. Utvecklingshastighet, -riktning, -tabun.

Förändringsutsikter. Se vad man saknar.

Djupfika

Trots sensitivitet behövs många upprepningar av det viktiga för att jag ska vakna ur min egen distraktion.

Ett brus i kropp och ett myller i sinnet stör de djupare budskapen. Kanske skyddar det min sensitivitet? Det har fått pågå.

Nu fungerar det inte längre. Skyddet har blivit hindret. Adhd? Add? Spelar det någon roll? Melankoli? Vanligt simpelt martyrskap? Bot: dämpning eller klarhet? Medicin eller meditation? Eller båda?

Mitt främsta mål är klarhet. Tystnad inom. Bortom ord. Öppet.

För att kliva ur cirklar av brus och myller som håller kvar livet i ett kvävande klister och kliva ut i syrerik klarsynthet och i känslornas mod. Hela jag. Språnget pågår.

Att se det som är mörkt är mitt språng mot acceptans, mod och kärlek. Att ta på det som bränns är mitt sätt att våga möta andra människors rädslor, mina barns rädslor, mina egna. Att bejaka och erkänna rädslor, att sålla bort det som dämpar ångesten är just nu mitt sätt att omfamna yin och yang, det ljusa och det mörka. Helheter.

Ibland fungerar det att lyfta upp positiva tankar. Just nu vill jag se det negativa för att inte vara rädd för det.