Maktskifte inombords.

Kaffe har blivit te, mjukt bröd bytts mot hårt, choklad ersatts med... hör och häpna: ingenting! För det går inte att ersätta, det är bara så det är enligt mig. Oersättligt. Så det blir nära noll.

Nu är jag helt enkelt envisare än på länge, håller i detta sunda som är så olikt mig. Det gör mig så gott men är verkligen inte lätt. 

Kontentan blir att jag får bära på en märklig tomhet istället - det som blir kvar när jag inte invant svarar mot impulsen att ta något att äta. När annars en stor chokladbit njutningsfullt konsumerades. En hobby fattigare - och det märks inombords! Den gamla rastlösheten finns ju kvar där, den har jag ju levt med under många långa år, men den faller liksom platt när jag bara noterar den och inte svarar mot den på något särskilt sätt längre. Den faller och jag står där, lite förvånad, och tom.

Tomheten känns både tung och fin på samma gång. Äntligen som att jag orkar bära den. Och det är ingen olycklig tomhet, nej, men ett slags "jaså, det blev inget mer av det här". Och en slags nyfiken förväntan över vad jag kan fylla glappet med för min fysiks skull. Jag kommer nog inse vad som ska till istället.

En sida av mig som jag inte orkat lyssna så mycket på förut, nämligen kroppen, får plötsligt en upphöjd plats. Den kommer till tals nu. Sinnevärlden får maka lite på sig och sätta sig på åhörarläktaren, den kan inte längre kräva att kroppen ska betala priset för dess idérika och geniala impulser. Den är ingen stjärna på detta område. Kroppen kan berätta bättre.

Det var väl helt enkelt dags nu, att skifta talare. Inte ett år för tidigt!