Vuxenpoäng.

Sitter med en neon-orange bok jag fick i påskpresent av två nära vänner. "Modig - konsten att övervinna sina vardagsrädslor". Efter lunch och en kopp kaffe läser jag något som gäller mig. Precis så som nästan hela boken gäller mig, jag söker sådant. I alla fall, sidan 44:

"Hur hanterar vi då något som inte är rationellt och som vi inte alltid kan föra en lugn och logisk dialog med? Svaret finns i Fokus, Tro och Tillit."

Det handlar här om att hantera rädslan för att inte hinna med. Stress, uppjagadhet, motstånd kontra hjälpsamhet. En väldigt förlösande mening, det där med fokus och tillit, och den kunde ju lika gärna handla om hur man bemöter sitt fyraåriga barn.

Einsteins ord gillar jag också, ur boken. " Vi kan inte lösa ett problem med samma nivå av tänkande som orsakade problemet."

Huvudet på spiken. Spot on. Igen kommer jag att tänka på fyraåringens provokationer. Hur lätt det är att trilla dit och hamna på sandlådenivå. Istället för att kanske placera sig liiite högre.

Men ändå. Kommer JAG med behov, krav eller rop efter förändring vill jag ju bli bemött på den nivå som jag själv befinner mig. Galet barnslig och bubblande av frustration. För då har jag ju blottat så mycket av mig själv. Det finns få saker lika enerverande som då när mottagaren istället svävar en aning högre, i ett bättre vetande och inte responderar med mitt språk, i energi räknat. Det tolkar jag varje gång som ett ointresse för min person och mitt innersta. Men jag är väl ibland sån själv, som mottagare, kan jag tro.

Kanske får jag träna på att vara självständigare för att klara av det bemötandet. Inte lägga mina behov i andras armar. Likaså får jag helt enkelt öva på att stiga ur småbarnskonflikten och göra den till en läxa i familjeskolan.

"Vi reder ut det här, jag hjälper dig."

Och så har Lisa tvättat.

Hon är bara förtjusande. Med just och jämt allt hon delar med sig av, denna underbara skribent.

Michelle - en tidig bloggare?

Program Ett i webbradion presenterar den där Michelle de Montaigne för mig genom Filosofiska rummet; en politiker på femtonhundratalet som drog sig tillbaka vid trettiosju års ålder, för att sitta i sitt torn och sköta sitt bibliotek.

Själen beter sig som en förrymd häst, och bekymrar sig nu hundra gånger mer om sig själv än den tidigare har brytt sig om andra, konstaterar han strax. Han skriver ner funderingarna i essäer för att få själen att börja skämmas. Men den rastlösa, pensionerade adelsmannen får ut massor genom samtalen med sig själv, med andra, och med böckerna.

Han citerar andra för att sedan invända och käfta emot. Kampen är hans drift, han gillar inte enighet i samtal. Men vänskapen är en förutsättning, han vill finna vem han är i dialoger.

Det här är lite intressant för mig. Som dagligen brottas med om jag ska sträva efter konsensus i alla lägen. Vad som är konstruktivt och inte. Svek och irritation försvinner inte bara för att det inte uttalas, som Ulrica Hjalmarsson Niedeman säger i Kropp och själ, samma radiokanal.

Utbytande samtal är så olika - aldrig samma sanning varje gång. Därför måste saker alltid omvärderas dagarna i ända. För mig. Kräver rätt mycket energi. Är ganska livgivande samtidigt - och smått förvirrande.

Det skrivna ordet hörs för mig som en röst, därför når det mig bra. Men samtal med böcker är för mig ändå utkonkurrerat av P1, av Kunskapskanalen och av bloggar. Och mina bästa samtal med andra förs på telefon, konstigt nog. Eller hos min frisör Camilla. Eller vid andra tillfällen där jag inte behöver se någon i ögonen, typ i bilen.

Nästan en pinsam upptäckt, ju. Undrar om det mest säger något om mitt eget skrala fokus - eller handlar det helt enkelt om att örats kommunikationskunskaper är överlägset ögats?

Guldkorn.

Vi har en skrivbok för oss i familjen och alla andra i intresseklubben. Barnaklubben alltså. Glimt ur densamma:

Fyraårige sonen: AAj, jag bet mig i tungan!!
Jag: Oj, ja det brukar göra ont. Här får du lite kall mjölk, drick det.
Sonen (Skeptisk, dricker, känner efter och låter lite lidande): Mamma...pust...varför kan bin och humlor flyga?

Otippat!

Nej, jag har då rakt inte tidsbrist att skylla på. Inte har jag varit sjuk, har varken haft skrivkramp, musarm eller lidit av vårtrötthet. Däremot en släng av överansträngd pulk-dragar-axel och sömnbrist. Men, nej, det var något annat som istället blev den stora bromsen i flowet.

Det var magplasket in i Facebook.

Nu vill jag inte vara bitter och sån. Det var (faktiskt är) välvilliga vänner som frågade in mig. Och en inbjudan är inte att förakta.

Men när jag gick med var det lite som att kliva från en skön, sval, egen-i-skogen vårbäck, där jag plaskade barfota och plockade pinnar och lallade - till att snubbla ut i havsbadet med gassande sol i ögonen. Folk överallt som ropar och har kul, alla viftar med flytleksakerna och vill att man ska plaska lite med just dem. Själv ville jag efter en kallsup kolla hur många som fanns i badet som jag kände.

Rätt många. Chock!

Så jag ropade hej till massor - det ville jag ju - men klev ganska snabbt upp ur Facebadet igen. Och hade tappat lusten och fokus på den där mysiga blogg-bäcken. What do you know...

Jag har sedan dess tänkt: Om jag blundar tillräckligt länge så kanske ingen ser mig på Fejjan. Och nu tror jag att jag vågar öppna ögonen i skogsgläntan igen. Hej bloggläsarna!

Miniatyr, men i alla fall.

Ajajaj, har synen blivit så skral, eller är det för att klockan är mycket och vi har bytt skärm?

Har alla tyckt att jag har skrivit för pluttigt hela tiden eller? Inte mängden eller frekvensen, där får ni ta det som bjuds, nej men teckenstorleksmässigt? Jag tyckte det var snyggast med inställningen small förut, men nu känner jag plötsligt ett STORT behov av att byta upp mig på fontstorleken här.

Så där ja. Vi får se hur normal känns då.

Och ja, jag vet. Det finns annat att skriva om i den här världen. Nära som fjärran. Men jag gillar den egobubbla jag kan hoppa in i här på bloggen. Det är helt okej att pluttifiera fritt.

Jag sätter inte inlägget under rubriken Reko i alla fall.

Fantasier där mindre är bättre.

Hörrni, det HÄR är något jag skulle kunna ägna mycket tid åt. Inte bloggandet, menar jag, det är ju uppenbart. Nej, men stolarna. Visst, absolut, de fullskaliga formikonerna finns överallt och lockar. Och de alldagliga, de sköna, de perfekta; alla som liksom viskar, talar eller ropar på mig och vill följa med ända hem. Stolar för mig har alltid haft en magnetism. Och nu menar jag inte bara när tröttfötterna talar klarspråk och viker in tofflorna på en.

Men alla får inte rum hemma. Och kommer inte gratis heller. Så varför inte prenumerera på di små billiga då? Laminostolen till exempel kostar 125 kr, skalan är 1:10. Och man får bygga dem helt själv med eget sandpapper och lim. Bilden här är lånad hos http://www.kottetoys.se/ .

Fast missförstå mig inte angående bloggandet. Jag älskar att skriva. Också.