Jag ska stryka "förtegen" i profilen.

I vintras pratade jag med min goda vän Anneli om "pliktätande" som hon och hennes man etablerat som uttryck. Och de analyserar detta klockrent: Det har med avsaknad av m i n d f u l l n e s s att göra. Såklart, det hade jag inte förstått. Man tar om det finns chans att ta, äter för att läge bjuds. Känner inte efter före, är inte närvarande på det sättet.

Det var nog för bara ett år sedan som jag fortfarande trodde att jag var mästare på det: medveten närvaro. Eftersom jag är så lite i förr och planerar så lite framtid. Alltså är jag väl här och nu?? Men sedan dess har jag förstått mer och mer av min STORA FLYKT. Med hjälp av kroppskontroller, litteratur, klargörande samtal, möten, erfarenhetsutbyten.

Flyktbeteende. Från ansvaret. Inte från jaget, inte från nuet, men från s i t u a t i o n e n och från r u m m e t.

Faktiskt har jag på sätt och vis växt i nya roller de senaste fem och tio åren, men på märkligt sega och nästan brottsligt långsamma sätt. Kanske mitt sätt att göra det på. I bubbel-ego-gum.

Drömt. Stressat ut ur mig själv. Skitit i uppgiften. Dämpat oro. Blundat för faktum. Tillåtit mig slippa. Släppt allvaret. Humoriserat allt. Inte gått att räkna med. Varierat. Labiliserat mig. Tyckt att flexibilitet är Allt. Vurmat blott och bart för rörlighet. Föraktat stagnation i varje sammanhang. Vänt kappan efter solen, och ansiktet från snålblåsten.

Varit rädd att missa något och stänga dörrar om jag säger nej eller ja på fel sätt, suttit på många stolar samtidigt. Har gråtit floder över små och stora människor som mår dåligt. Inklusive över mig själv. Även för dem som jag får för mig mår dåligt på stan. Projicerat mina egna ångestkänslor. Och tyckt mig känna av varenda gnissel och sten i relationer.

Nu börjar det vända. Vändpunktens år, 2011? Nu tar jag tag i mycket, lugnt och fint. Försöker vända mig utåt igen, för att se vad både omgivningen och jag själv e g e n t l i g e n behöver. Och bevarar och håller kär min nyfikenhet, fantasi och känslighet. För jag sänker inte mig själv med de här insikterna, jag tar helt enkelt avstamp ifrån dem. Uppåt, för det mesta. De blir en bra bas. Med hjälp av en himla massa människor.

Otroligt att jag möter dem, förresten. Så tajmat, överallt.

Senare i samma kanal.

Ja, det snurrar. "Ett tag till" som Helena Johnsson sa till mig i höstas. Förundras om du är nyfiken av ovannämnda kloka person. Vik en tid om du har obalanser i kropp eller själ av något slag. För mig hänger de två så tydligt ihop så det nästan är komiskt.

År 2010 bygde jag mentala muskler, jag övade inre styrkor, letade upp rädslor, långt ifrån alla har jag mött ännu, med öppna ögon, men några.

Acceptans-året 2010, men inte av riktigt allt. Ännu. På god väg. Nu är jag både uppriven och helad, splittrad och samlad, deprimerad och manisk, fylld av större oro än någonsin samtidigt som hoppet består, starkare, kommer och går, kastas runt. Är inte så hungrig längre på min vanliga dämpmat. Slänger helt enkelt inte så ofta in maten i virveln av oro och rastlöshet längre.

Stimuli saknas sällan, om någonsin. Forsar fram dagligen. Och sjunker. Rusar upp. Läcker ur. Exploderar. Och parerar. Humoriserar. Och dämpar, skaver, kokar, springer, rinner. Möglar. Dansar. Minns, njuter, förundras, agerar, väntar, mobiliserar. Hittar, gläds, söker, sörjer, utbyter, andas. Flyr och stannar. Hittar en ny balans.

Undrar vad andra har gjort under året?