Miniatyr, men i alla fall.

Ajajaj, har synen blivit så skral, eller är det för att klockan är mycket och vi har bytt skärm?

Har alla tyckt att jag har skrivit för pluttigt hela tiden eller? Inte mängden eller frekvensen, där får ni ta det som bjuds, nej men teckenstorleksmässigt? Jag tyckte det var snyggast med inställningen small förut, men nu känner jag plötsligt ett STORT behov av att byta upp mig på fontstorleken här.

Så där ja. Vi får se hur normal känns då.

Och ja, jag vet. Det finns annat att skriva om i den här världen. Nära som fjärran. Men jag gillar den egobubbla jag kan hoppa in i här på bloggen. Det är helt okej att pluttifiera fritt.

Jag sätter inte inlägget under rubriken Reko i alla fall.

Fantasier där mindre är bättre.

Hörrni, det HÄR är något jag skulle kunna ägna mycket tid åt. Inte bloggandet, menar jag, det är ju uppenbart. Nej, men stolarna. Visst, absolut, de fullskaliga formikonerna finns överallt och lockar. Och de alldagliga, de sköna, de perfekta; alla som liksom viskar, talar eller ropar på mig och vill följa med ända hem. Stolar för mig har alltid haft en magnetism. Och nu menar jag inte bara när tröttfötterna talar klarspråk och viker in tofflorna på en.

Men alla får inte rum hemma. Och kommer inte gratis heller. Så varför inte prenumerera på di små billiga då? Laminostolen till exempel kostar 125 kr, skalan är 1:10. Och man får bygga dem helt själv med eget sandpapper och lim. Bilden här är lånad hos http://www.kottetoys.se/ .

Fast missförstå mig inte angående bloggandet. Jag älskar att skriva. Också.