Träffas Herman?

Ibland är det som att vardagsvägarna helt enkelt är klara och utstakade, som om tillfälligheter leder till något menat. Jag gillar att notera när det händer.

Vid fyra står jag och flyttar alla stearinljus jag har i skåpet, till en bättre plats. Eldar sällan, men har väääldigt många. Plötsligt, halv fem, går strömmen - något som inte hänt sedan i juni.

Värmeljus och höga ljusstakar lyser senare upp våra hämtburgare. De var lustigt nog redan inplanerade i brist på just planering, och känns nu självklara när spisen dödde. Ficklampan inne i badrummet får sedan batteritorsk SAMMA MINUT som strömmen återkommer.

Mysko mirakel, jag ler förtjust.

Att maken denna eftermiddag typiskt nog var ute och skulle koppla nyköpt säkringsskåp var inte han lika fascinerad åt. Och, näerå, han hade tydligen INTE något med avbrottet för alla de 148 abonnenter i bygden att göra, som jag först kanske trodde, lite.

Mera slumpen då; Mamma, vänner, bloggar, radion... alla möjliga har senaste veckan pekat extra mycket på, att SURDEG, det är ju det nya svarta. Gör själv, konsumera medvetet, vore ju något för mig om jag bara orkade sätta mig in. Häromdagen fann jag mig själv sitta och berätta, att surdegar kan man faktiskt ärva - de är hur långlivade som helst!

Och så igårkväll kom den optimala inbjudningen till fenomenet.

Min granne och hennes dotter kom med en surdeg till oss. Jag blev så glad - nu var det så menat att jag skulle prova! Följebrevet sade att vi skulle sköta om Herman, som surdegen heter, i tio dagar och sedan baka en supersmaskig kaka av honom.

Hopp om livet! Det är min spontana lyckokänsla. Att i dessa hysteriskt handspritande och fingerhöttande dagar, få och skicka vidare en evighetsdeg, att dela med andra, det som andra har lagat i sitt kök och grejat med. Herman ska ju inte ens läggas i kylskåp.

Mer av den varan, tack. Hurra!