Rösträtt fast fel.

Meen, vad bra sagt. Härmed har jag också sagt det.

Själva var vi hela familjen och genrepade i söndags. Jorå, mamma Karin bredde mackor, packade festisar och frukt och släpade med alla övriga medlemmar ut, i brännande solsken. Med röstkort och id-handling i shortsfickorna.

Kan bara vara tokfamiljer till sånt, och det är vi i ett nötskal.

Fast inte det där med att rekognosera. Nej, detta var seriöst menat, tro det eller ej. Hela veckan hade jag nämligen tänkt förhandsrösta, så det stod RÖSTA med whiteboardpenna på kylskåpet. För att liksom ha det avklarat, om man liksom skulle glömma bort den rätta liksom dagen. Förhandsröstningen sköt jag upp dag efter dag, allt medan känslan växte av att snart blir det inte på förhand, detta röstande.

Plötsligt hade jag kommit ikapp kalendern. Fast inte.

Man kan tycka att någon (läs: annan vuxen) i familjen skulle hinna märka något, innan vi var framme vid vallokalen och tyckte det var dåligt skyltat och väldigt lite folk. Men icke. Ända dit kom vi nämligen. Och hem igen, geschwint värre.

En dag senare var det jag som gjorde det på riktigt. På lokala biblioteket, nästan rodnandes, som om registratorn som satt där hade en aning om gårdagen, via någon dold kamera.

Och, samtidigt, oj vad reko det kändes. Ja, jo, jag HAR väldigt lätt för att känna förnöjsamhet. Det är den förvirrades förbaskade rätt.