Hur är det för er andra - har ni också klivit in på banken med några frågor på ett anteckningsblock och mötts av idel försäljare istället för rådgivare? Ska jag konsumera pengar nu också?
Hmm. Jag vet inte om detta med pengar är något som alla redan förstått. I det här ämnet lyssnar jag med hjärtat till insatta människor som jag litar på, och inser att saker och ting är värda att lyfta.
Varför jag litar på just dem som berättar följande för mig? Varför litar man på vissa? En djupt psykologisk sak att reda ut, och den tråden tar jag väldigt gärna upp igen. Någon annan gång, för nu ville jag skriva om: PENGAR.
De jag litar på berättar att det finns fysiska pengar och elektroniska pengar. Så långt var jag medveten. Riksbanken bestämmer mängden fysiska pengar som trycks och gjuts. Men dessa utgör bara några hundradelar av de cirkulerande pengarna i samhället.
När någon vill låna pengar kan elektroniska pengar nyskapas och det görs också - varje stund. Av affärsbankerna, genom utlåning. En fordran skapas och motsvarande siffror förs in på låntagarens konto. Dessa pengar fanns alltså inte när lånaren klev in på banken.
Vad är problemet? Undrar vän av systemet. Kanske följande, vad tycks:
¤ Banken måste enligt lag inneha en viss del av summan den lånar ut. Andelen faktiskt kapital som banken behöver ha höjdes för några år sedan, men är fortfarande väldigt låg enligt kritikerna.
¤ Systemet leder till att jag bidrar till att jordens penningmängd ökar när jag lånar pengar, men inget reellt värde har ökat på planeten. Däremot ökar ett framtida förväntat värde - jag förväntas betala tillbaka med ränta. Detta genom att jag i bästa fall betalar in lånat värde (bankens nyskapade pengar som den inte hade tidigare) såväl som räntans värde (ytterligare tillskott till samma bank).
¤ Systemet leder till instabilitet. Under högkonjunktur nyskapar bankerna stora mängder pengar, under lågkonjunktur gör den inte det.
¤ Systemet förutsätter ständig skuldsättning. Den skuldsatta är ofri eftersom den skuldsatta självklart är underkastad makthavaren, det vill säga den som lånar ut. Makten (och jag är frestad att skriva härligheten) finns hos den som har större ränteinkomster än ränteutgifter.
Med ett fuktat finger i luften gissar jag: Troligen förekommer inte någon särskilt långsiktig navigering (framtidsfokuserad gemensam världsnytta) på kartan utan snarare kortsiktig vågsurfing (vinst så stort och så fort som möjligt) så länge privata banker håller i rodret.
NU vill jag höra medhåll och motvals från andra vänner som jag litar lika starkt på som avsändaren som lär mig detta. Vad säger ni om ovanstående?
(Vem källan är? JAK medlemsbanks tidskrift Grus & Guld, nr 3/14.)
måndag 25 maj 2015
tisdag 23 december 2014
Pyramidspelare är vi allihopa
Hörde idag på Karl Johan Bonnedahl i Tendens i bilen - och jag satt och nickade hysteriskt åt P1 hela vägen hem från julmatshandlingen. Ja-ja-ja! Exakt! Det här är inte realistiskt att fortsätta med!
Min gamla käpphäst "konsumindre - inte mera" dök upp i tankarna och jag ser att jag fortfarande idag försöker ha fokus på det jag då startade: En tankebana för att skilja behov från begär och att inte välja nyproducerat av slentrian utan leta andra hand (i första hand).
Han berättade om samma pyramidspel som jag själv uppfattar omkring oss, han sade ungefär att kejsaren är naken och att vi inte behöver följa den orimliga ekonomin som missgynnar såväl planet som liv som det ser ut idag. Vi kan istället se oss omkring och därefter agera modigt. Modigt = ensamt. Modigt är ju i det här fallet att bryta sociala normer medan du är omgiven av dem och läser dig till reglerna vart du än går, de regler som säger dig två saker: 1) "Du är vad du äger." 2) "Det du äger just nu duger inte."
Kalle: " 'Mer ska bli mer. I all evighet. Amen.' " Jag kan precis som Kalle stanna upp, titta på alltihop runtomkring mig och bekräfta att konsumtion är vad vi förväntas bidra med för detta kvantitativt växande samhälle. Tjohej. Är då inte underhållning i form av just hemköpta prylar vad vi förväntas sysselsätta vårt omdöme med så att vi inte ska se att kejsaren är naken eller börja fråga efter - som Karl Johan sätter fingret på - ett kvalitativt växande samhälle istället? Claes Erikssons Sune Finåker i Monopol uttryckte det profetiskt på nittiotalet: "Folk vill inte ha det svårt. De vill ha det lätt!"
Min gamla käpphäst "konsumindre - inte mera" dök upp i tankarna och jag ser att jag fortfarande idag försöker ha fokus på det jag då startade: En tankebana för att skilja behov från begär och att inte välja nyproducerat av slentrian utan leta andra hand (i första hand).
Han berättade om samma pyramidspel som jag själv uppfattar omkring oss, han sade ungefär att kejsaren är naken och att vi inte behöver följa den orimliga ekonomin som missgynnar såväl planet som liv som det ser ut idag. Vi kan istället se oss omkring och därefter agera modigt. Modigt = ensamt. Modigt är ju i det här fallet att bryta sociala normer medan du är omgiven av dem och läser dig till reglerna vart du än går, de regler som säger dig två saker: 1) "Du är vad du äger." 2) "Det du äger just nu duger inte."
Kalle: " 'Mer ska bli mer. I all evighet. Amen.' " Jag kan precis som Kalle stanna upp, titta på alltihop runtomkring mig och bekräfta att konsumtion är vad vi förväntas bidra med för detta kvantitativt växande samhälle. Tjohej. Är då inte underhållning i form av just hemköpta prylar vad vi förväntas sysselsätta vårt omdöme med så att vi inte ska se att kejsaren är naken eller börja fråga efter - som Karl Johan sätter fingret på - ett kvalitativt växande samhälle istället? Claes Erikssons Sune Finåker i Monopol uttryckte det profetiskt på nittiotalet: "Folk vill inte ha det svårt. De vill ha det lätt!"
måndag 1 december 2014
söndag 30 november 2014
Byter forum!
Ut ur facebook, in på youtube! Det är ändå på tuben jag hänger mest.
Tar väl ett litet tag att avveckla boken dock. Är inte riktigt där ännu, att lämna för gott.
Tar väl ett litet tag att avveckla boken dock. Är inte riktigt där ännu, att lämna för gott.
lördag 29 november 2014
Kärlek ska upp på väggarna!
Ett vackert kakel (klinker) till vårt kök sätts på plats! Så sakteliga. Från Vives och det heter Comillas. Fint på golv också men hos oss ska det pryda väggen runtom köket.
lördag 3 maj 2014
torsdag 6 februari 2014
Maktskifte inombords.
Kaffe har blivit te, mjukt bröd bytts mot hårt, choklad ersatts med... hör och häpna: ingenting! För det går inte att ersätta, det är bara så det är enligt mig. Oersättligt. Så det blir nära noll.
Nu är jag helt enkelt envisare än på länge, håller i detta sunda som är så olikt mig. Det gör mig så gott men är verkligen inte lätt.
Kontentan blir att jag får bära på en märklig tomhet istället - det som blir kvar när jag inte invant svarar mot impulsen att ta något att äta. När annars en stor chokladbit njutningsfullt konsumerades. En hobby fattigare - och det märks inombords! Den gamla rastlösheten finns ju kvar där, den har jag ju levt med under många långa år, men den faller liksom platt när jag bara noterar den och inte svarar mot den på något särskilt sätt längre. Den faller och jag står där, lite förvånad, och tom.
Tomheten känns både tung och fin på samma gång. Äntligen som att jag orkar bära den. Och det är ingen olycklig tomhet, nej, men ett slags "jaså, det blev inget mer av det här". Och en slags nyfiken förväntan över vad jag kan fylla glappet med för min fysiks skull. Jag kommer nog inse vad som ska till istället.
En sida av mig som jag inte orkat lyssna så mycket på förut, nämligen kroppen, får plötsligt en upphöjd plats. Den kommer till tals nu. Sinnevärlden får maka lite på sig och sätta sig på åhörarläktaren, den kan inte längre kräva att kroppen ska betala priset för dess idérika och geniala impulser. Den är ingen stjärna på detta område. Kroppen kan berätta bättre.
Det var väl helt enkelt dags nu, att skifta talare. Inte ett år för tidigt!
Nu är jag helt enkelt envisare än på länge, håller i detta sunda som är så olikt mig. Det gör mig så gott men är verkligen inte lätt.
Kontentan blir att jag får bära på en märklig tomhet istället - det som blir kvar när jag inte invant svarar mot impulsen att ta något att äta. När annars en stor chokladbit njutningsfullt konsumerades. En hobby fattigare - och det märks inombords! Den gamla rastlösheten finns ju kvar där, den har jag ju levt med under många långa år, men den faller liksom platt när jag bara noterar den och inte svarar mot den på något särskilt sätt längre. Den faller och jag står där, lite förvånad, och tom.
Tomheten känns både tung och fin på samma gång. Äntligen som att jag orkar bära den. Och det är ingen olycklig tomhet, nej, men ett slags "jaså, det blev inget mer av det här". Och en slags nyfiken förväntan över vad jag kan fylla glappet med för min fysiks skull. Jag kommer nog inse vad som ska till istället.
En sida av mig som jag inte orkat lyssna så mycket på förut, nämligen kroppen, får plötsligt en upphöjd plats. Den kommer till tals nu. Sinnevärlden får maka lite på sig och sätta sig på åhörarläktaren, den kan inte längre kräva att kroppen ska betala priset för dess idérika och geniala impulser. Den är ingen stjärna på detta område. Kroppen kan berätta bättre.
Det var väl helt enkelt dags nu, att skifta talare. Inte ett år för tidigt!
torsdag 2 januari 2014
Värme vs Vrede
Återanvänder text, något redigerad: från krönikan i april 2009 på Signerat.se.
Jag kommer rätt ofta att tänka på historien om när solen och blåsten tävlar, om vem av dem som snabbast kan få rocken av mannen på promenad. Solen vinner - och så även i många lägen när jag tolkar in vardagen i sagan. Påfallande ofta landar jag i den slutsatsen.
Den här gången kom jag att tänka på min frisör Camilla Stråle i Trollbäcken. Solstråle! Hon som är kontsnär, med kniv och sax, vilka hon hanterar lite grand i förbifarten bara.
Hon som går hårets och virvlarnas väg. Som känner medvind och inte motvals när hon kapar hår. Hon som leker med hårtestarna, blir på något sätt direkt kompis med sneda, otippade virvlar. Låter dem showa och träda fram i rampljuset.
Det låter kanske banalt. Men i mina ögon är det stor konst. Solens metod!
Alla andra jag hamnat under kåpan hos har oinspirerat blött upp hela mitt hår, dränkt har jag suttit där, mer och mer skeptiskt ihopsjunken i stolen, tillklippt har jag blivit enligt det där hundörade uppslaget i någon frisyrbok. Fönad till volyminös oigenkänlighet. Därefter förpassad till daglig besvikelse och frustration. Blåsten som tror att den kan bäst!
Numera blir jag istället vardagslycklig varje gång jag låter mitt ibland ganska långa hår självtorka efter tvätt, för att sedan titta mig i spegeln efter kanske en timme. Konstaterande att min förut så orkeslösa frisyr är borta. Utbytt är den, mot en solig, rufsig och alldeles egenlevande kalufs. Som udda bonus blir den ibland svindlande lik den frisyr som jag ritade på alla prinsessteckningar som barn, korsat med Ronja Rövardotters rivigt vackra hår. Dessa två som jag då tyckte var de två ojämförligt vackraste hårsvall man kunde ha.
Ibland är kraftmätning inspirerande. Makt som utövas, motstånd som tyglas. Men att i spelet tillsammans hålla badmintonbollen i luften så många slag som möjligt, är obetalbart. Att lyfta och locka istället för att dräpa och döma. Drömska målbilder blir ibland sanning trettio år senare, apropå frisyrteckningarna.
Eller så har det där med håret helt enkelt med en förnöjsamhet att göra, antagligen åldersrelaterad. Att ha hittat acceptans, någonstans. Skapat värme inom.
Går nu i sol, inte i snålblåst.
Jag kommer rätt ofta att tänka på historien om när solen och blåsten tävlar, om vem av dem som snabbast kan få rocken av mannen på promenad. Solen vinner - och så även i många lägen när jag tolkar in vardagen i sagan. Påfallande ofta landar jag i den slutsatsen.
Den här gången kom jag att tänka på min frisör Camilla Stråle i Trollbäcken. Solstråle! Hon som är kontsnär, med kniv och sax, vilka hon hanterar lite grand i förbifarten bara.
Hon som går hårets och virvlarnas väg. Som känner medvind och inte motvals när hon kapar hår. Hon som leker med hårtestarna, blir på något sätt direkt kompis med sneda, otippade virvlar. Låter dem showa och träda fram i rampljuset.
Det låter kanske banalt. Men i mina ögon är det stor konst. Solens metod!
Alla andra jag hamnat under kåpan hos har oinspirerat blött upp hela mitt hår, dränkt har jag suttit där, mer och mer skeptiskt ihopsjunken i stolen, tillklippt har jag blivit enligt det där hundörade uppslaget i någon frisyrbok. Fönad till volyminös oigenkänlighet. Därefter förpassad till daglig besvikelse och frustration. Blåsten som tror att den kan bäst!
Numera blir jag istället vardagslycklig varje gång jag låter mitt ibland ganska långa hår självtorka efter tvätt, för att sedan titta mig i spegeln efter kanske en timme. Konstaterande att min förut så orkeslösa frisyr är borta. Utbytt är den, mot en solig, rufsig och alldeles egenlevande kalufs. Som udda bonus blir den ibland svindlande lik den frisyr som jag ritade på alla prinsessteckningar som barn, korsat med Ronja Rövardotters rivigt vackra hår. Dessa två som jag då tyckte var de två ojämförligt vackraste hårsvall man kunde ha.
Ibland är kraftmätning inspirerande. Makt som utövas, motstånd som tyglas. Men att i spelet tillsammans hålla badmintonbollen i luften så många slag som möjligt, är obetalbart. Att lyfta och locka istället för att dräpa och döma. Drömska målbilder blir ibland sanning trettio år senare, apropå frisyrteckningarna.
Eller så har det där med håret helt enkelt med en förnöjsamhet att göra, antagligen åldersrelaterad. Att ha hittat acceptans, någonstans. Skapat värme inom.
Går nu i sol, inte i snålblåst.
Gott nyår (gånger två) ...nu är jag här igen!
Jag är en återbrukare av expanderat mått. Det är fint, praktiskt, underbart, ansvarsfullt, med mycket mera. Men i textformat?... tja, det har hänt förr, och måste jag så måste jag!
Det som kommer försiktigt är därför en viljeyttring om att börja pränta på nytt, här på bloggen, efter DRIVOR med nyfunnen inspiration på nyårsnatten, i kreativa och drivkraftiga vänners lag i Åkersberga. Tack Johnny och Li och Magdalena! Så sitter jag trots allt här med idétorka, besluten att skriva igen, men denna gång får det bli enligt mottot som berördes igår, bland mycket andra goda råd: Fake it until you make it!
Så - utan att få till en nylagad text lägger jag istället fram en uppvärmd krönika från min skriv- och designtid på Signerat.se. Det får mig i alla fall in i skrivarköket.
Det som kommer försiktigt är därför en viljeyttring om att börja pränta på nytt, här på bloggen, efter DRIVOR med nyfunnen inspiration på nyårsnatten, i kreativa och drivkraftiga vänners lag i Åkersberga. Tack Johnny och Li och Magdalena! Så sitter jag trots allt här med idétorka, besluten att skriva igen, men denna gång får det bli enligt mottot som berördes igår, bland mycket andra goda råd: Fake it until you make it!
Så - utan att få till en nylagad text lägger jag istället fram en uppvärmd krönika från min skriv- och designtid på Signerat.se. Det får mig i alla fall in i skrivarköket.
onsdag 7 november 2012
Barnatro?
Idag kan en omformulerad klassisk fråga ställas till barnen. "Tror du på Vuxna?" Det känns i alla fall som om de tillber oss och hoppas bli hörda snart:
"Du vuxen, som är på jorden!
Låt ditt namn bli bekräftat.
Låt dina drömmar besannas.
Hoppas dina mål och viljor lyckas,
såsom i nuet, så också i framtiden.
Vår dagliga föda och lärdom giv oss idag.
Och förlåt oss våra misstag!
Vi förlåter ju dem som gör felsteg mot oss.
Och fresta oss inte hela tiden
att härma hela det krisande samhället.
Utan skydda oss från dåliga exempel.
Eftersom samhället är ditt,
och makten och fördelarna
sedan evigheter tillbaka.
Kom oss till mötes!"
"Du vuxen, som är på jorden!
Låt ditt namn bli bekräftat.
Låt dina drömmar besannas.
Hoppas dina mål och viljor lyckas,
såsom i nuet, så också i framtiden.
Vår dagliga föda och lärdom giv oss idag.
Och förlåt oss våra misstag!
Vi förlåter ju dem som gör felsteg mot oss.
Och fresta oss inte hela tiden
att härma hela det krisande samhället.
Utan skydda oss från dåliga exempel.
Eftersom samhället är ditt,
och makten och fördelarna
sedan evigheter tillbaka.
Kom oss till mötes!"
tisdag 12 juli 2011
Det här kan jag tatuera längs min ryggrad.
Följande är något så svårt och friskt för mig. När jag i förra veckan hittade denna text i "Tankar från roten" av Tage Danielsson, 1974, föll alla mina försvar och jag i tårar.
TANKAR INFÖR DET TASKIGAS FORTBESTÅND.
(Stresskulor av prima ord att rulla omkring i munnen vid outhärdlig otålighet)
Tänk inte bara på just nu.
Just nu är inte allt.
Just nu har inte tid med dig.
Då protesterar du.
Du ger varenda stund en spark
och ryter åt den: gör nånting!
Du vill få allt att ske just nu.
Men ingen mänska är så stark.
Du vill att natten ska bli dag.
Du hatar denna svarta natt.
Men natten bidar lugnt sin tid.
Det lugnet är dess övertag.
Ditt krav på alltings färdighet
är rätt och bra, men för nervöst.
Det gäller att få finnas till
med bibehållen värdighet.
I lugnet bor en väldig styrka.
Tänk inte bara på just nu.
Det finns ett då, det finns ett sedan.
Som under valven i en kyrka.
Invänta stilla gryningen.
I mörkret håll min hand.
Mot stranden vandrar, mjuk och stark,
den långa lugna dyningen.
TANKAR INFÖR DET TASKIGAS FORTBESTÅND.
(Stresskulor av prima ord att rulla omkring i munnen vid outhärdlig otålighet)
Tänk inte bara på just nu.
Just nu är inte allt.
Just nu har inte tid med dig.
Då protesterar du.
Du ger varenda stund en spark
och ryter åt den: gör nånting!
Du vill få allt att ske just nu.
Men ingen mänska är så stark.
Du vill att natten ska bli dag.
Du hatar denna svarta natt.
Men natten bidar lugnt sin tid.
Det lugnet är dess övertag.
Ditt krav på alltings färdighet
är rätt och bra, men för nervöst.
Det gäller att få finnas till
med bibehållen värdighet.
I lugnet bor en väldig styrka.
Tänk inte bara på just nu.
Det finns ett då, det finns ett sedan.
Som under valven i en kyrka.
Invänta stilla gryningen.
I mörkret håll min hand.
Mot stranden vandrar, mjuk och stark,
den långa lugna dyningen.
Vad man vill ha är inte detsamma som vad man saknar.
Medan jag går omkring och vill ha, är det något viktigt som inte hinns med. Reaktioner däremot upprepar sig i det oändliga. Smärtor. Trötthet. Svaghet och obalans. Låga blodtryck. Fokus på det felaktiga. Sorgupptagenhet. Vart tar tiden vägen?
Det jag har kunnat fram till nu är att INTE ta tag i min situation. Gråter över min oförmåga att sortera. Ofta stannat kvar i ångest, nästan raljerat med mina brister, för om jag håller mig till detta så har allt en förklaring. Den förklarar varför hemmet är kaotiskt, kroppen svag, planerna obefintliga och kylskåpet tomt (när inte min käre hälft är där och fixar till saker och ting). Annars funnes ingen orsak!
Skrev häromdagen en lapp och satte på kylskåpet, helt enkelt:
"SLUTA lägga på mig själv skräp. Skräptankar, -mat, -regler, -oro, -kläder, onödiga saker. BÖRJA skapa egen energi."
Ovant. Jag måste först av allt öva mig i mod för att SKAPA energi. Min rädsla konsumerar energi, och jag vill ju producera. Måste också vara modig och van när barnen skapar SIN energi. Testar vår tålighet, prövar sina möjligheter att skapa något i sin familj.
Som föräldrar får vi två just nu a) panik och b) en släng av extremt kontrollbehov i de stunder barnen undersöker sitt kaos.
Att undersöka sitt kaos är att utröna energikällor och källor till glädje. Utvecklingshastighet, -riktning, -tabun.
Förändringsutsikter. Se vad man saknar.
Bara en fokusering ifrån att må bättre. Halkan är svår när man såpar sin egen depressionsgrop med tung, hal flyktlogik.
Jag har gått och väntat. På energi. Och för att ha en orsak att vänta, passivt, ålägger jag mig själv en hel massa tyngder. Varför vill jag ha en orsak att VÄNTA på energi?!
Det jag har kunnat fram till nu är att INTE ta tag i min situation. Gråter över min oförmåga att sortera. Ofta stannat kvar i ångest, nästan raljerat med mina brister, för om jag håller mig till detta så har allt en förklaring. Den förklarar varför hemmet är kaotiskt, kroppen svag, planerna obefintliga och kylskåpet tomt (när inte min käre hälft är där och fixar till saker och ting). Annars funnes ingen orsak!
Skrev häromdagen en lapp och satte på kylskåpet, helt enkelt:
"SLUTA lägga på mig själv skräp. Skräptankar, -mat, -regler, -oro, -kläder, onödiga saker. BÖRJA skapa egen energi."
Ovant. Jag måste först av allt öva mig i mod för att SKAPA energi. Min rädsla konsumerar energi, och jag vill ju producera. Måste också vara modig och van när barnen skapar SIN energi. Testar vår tålighet, prövar sina möjligheter att skapa något i sin familj.
Som föräldrar får vi två just nu a) panik och b) en släng av extremt kontrollbehov i de stunder barnen undersöker sitt kaos.
Att undersöka sitt kaos är att utröna energikällor och källor till glädje. Utvecklingshastighet, -riktning, -tabun.
Förändringsutsikter. Se vad man saknar.
fredag 8 juli 2011
Djupfika
Trots sensitivitet behövs många upprepningar av det viktiga för att jag ska vakna ur min egen distraktion.
Ett brus i kropp och ett myller i sinnet stör de djupare budskapen. Kanske skyddar det min sensitivitet? Det har fått pågå.
Nu fungerar det inte längre. Skyddet har blivit hindret. Adhd? Add? Spelar det någon roll? Melankoli? Vanligt simpelt martyrskap? Bot: dämpning eller klarhet? Medicin eller meditation? Eller båda?
Mitt främsta mål är klarhet. Tystnad inom. Bortom ord. Öppet.
För att kliva ur cirklar av brus och myller som håller kvar livet i ett kvävande klister och kliva ut i syrerik klarsynthet och i känslornas mod. Hela jag. Språnget pågår.
Att se det som är mörkt är mitt språng mot acceptans, mod och kärlek. Att ta på det som bränns är mitt sätt att våga möta andra människors rädslor, mina barns rädslor, mina egna. Att bejaka och erkänna rädslor, att sålla bort det som dämpar ångesten är just nu mitt sätt att omfamna yin och yang, det ljusa och det mörka. Helheter.
Ibland fungerar det att lyfta upp positiva tankar. Just nu vill jag se det negativa för att inte vara rädd för det.
Ett brus i kropp och ett myller i sinnet stör de djupare budskapen. Kanske skyddar det min sensitivitet? Det har fått pågå.
Nu fungerar det inte längre. Skyddet har blivit hindret. Adhd? Add? Spelar det någon roll? Melankoli? Vanligt simpelt martyrskap? Bot: dämpning eller klarhet? Medicin eller meditation? Eller båda?
Mitt främsta mål är klarhet. Tystnad inom. Bortom ord. Öppet.
För att kliva ur cirklar av brus och myller som håller kvar livet i ett kvävande klister och kliva ut i syrerik klarsynthet och i känslornas mod. Hela jag. Språnget pågår.
Att se det som är mörkt är mitt språng mot acceptans, mod och kärlek. Att ta på det som bränns är mitt sätt att våga möta andra människors rädslor, mina barns rädslor, mina egna. Att bejaka och erkänna rädslor, att sålla bort det som dämpar ångesten är just nu mitt sätt att omfamna yin och yang, det ljusa och det mörka. Helheter.
Ibland fungerar det att lyfta upp positiva tankar. Just nu vill jag se det negativa för att inte vara rädd för det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
