Hyllad fiber får maka på sig – en mjuk dröm på piedestal plockas ned

Jag pratade bomull och materialval med mamma som är född på 40-talet och som när jag var liten lärde mig att ”det man har närmast kroppen, det ska vara bomull”. Gärna en undertröja eller ett tunt linne till att börja med. På det viset undviker man allergiska reaktioner mot syntetplagg som eventuellt åker på ovanpå, eller den kliande känslan från ulltröjor.

Många klädkonsumenter som väljer naturmaterial idag är mest kunniga på bomull. I själva verket är det en klar favorit hos många av dem som undviker syntetplagg och tycker att naturmaterial är det enda rätta. Samma konsumenter gillar kanske också lin, siden och ull – men när det kommer till basplagg och vardagsköp så är bomullen oslagbar för dem. Konstfibrerna viskos, modal och lyocell har ”naturfiberkunderna” en svag kännedom om, och de sorterar dessa i tanken under samma rubrik som syntetmaterial.

En del tvivlar på informationen om att ull och siden inte behöver tvättas särskilt ofta, om än alls. Det är nästan som om de inte är redo att ta det till sig, de läser tvättrådet, tvekar och undrar om det inte går bra med 40 grader också, måste det ske på 30 bara? Det blir väl inte rent? Säljaren kanske upplyser om att vädring och fläckborttagning räcker långt för dessa plagg. Fyllda med skepsis men positiva i grunden kommer de på flera andra fördelar med plagget och köper det ändå. Inte tack vare enklare skötsel, utan trots de tvättråd som ges.

Få vet att vår nutida klädvårds- och tvättkultur är sprungen ur vår stora användning av bomull i våra vardagsplagg. Detta fick jag lära mig ganska nyligen av en materialkunnig person. Denne berättade att bomullen är den naturfiber som mer än andra drar åt sig både smuts och dålig lukt, som inte går att vädra ur. Bomullsplaggen måste tvättas ofta, helst i 40 eller 60 grader för att bli rena. Detta har blivit normen för all vår klädvård i hushållen så långt ögat når. Tvättmaskinernas mekaniska frotterande sliter ut våra plagg långt innan vi själva hinner göra det.

I en ”modernare” generation – påminner mamma – väljer man numera syntet närmast kroppen, och undviker bomullen. Framför allt inom sammanhang med fysisk aktivitet. Detta eftersom bomull kyler kroppen när den blir fuktig, och håller kvar fukten. Ibland är ull inblandat i funktionsplaggen till riktigt kall väderlek, men aldrig bomull. Funktionstänkarna är tursamt nog inte så hängivna bomullsfibern, som när man tittar närmare på saken tär enormt på våra naturresurser.

Naturfiber till trots, så är bomullen inte naturvänlig. Den ekologiskt odlade är det enda gångbara, om bomull ska väljas, eftersom den inte belastar mark, vatten och odlare med kemikalier. Kemikalierna utarmar jordmånen, rätt och slätt, och ska därför bort, hur starka fördelar den än har produktionsmässigt. Men – nej – inte heller den ekologiskt odlade bomullen kommer ifrån det faktum att den förbrukar ofantliga mängder vatten. Och eftersom bomullsplantan kräver torrt klimat måste man tillföra detta vatten ur redan vattenfattiga områden.

För egen del behöver jag veta två saker säkert innan jag vill köpa ekologiskt odlad bomull.

A.   Har RENT vatten använts :-( eller använder odlarna avloppsvatten :-) ?

B.   Blir områdena mer och mer vattenfattiga dvs ”förbrukas” dessa vattenmängder (genom avdunstning, m.m.) :-( eller återförs vattnet till sitt vanliga renande kretslopp genom markförhållandena :-) ?

Men vi kan faktiskt rakryggat och konsekvent välja plagg som går att vädra och ”fläckplocka” för att i alla led lätta på belastningen hos naturresurserna. Dricksvatten som blir nedsmutsat i tillverkning, efterbehandlingar, transport, tvättande och destruktion av kläderna vi köper, kunde hellre användas till något annat.

Ettor och nollor i omloppet

Hur är det för er andra - har ni också klivit in på banken med några frågor på ett anteckningsblock och mötts av idel försäljare istället för rådgivare? Ska jag konsumera pengar nu också?

Hmm. Jag vet inte om detta med pengar är något som alla redan förstått. I det här ämnet lyssnar jag med hjärtat till insatta människor som jag litar på, och inser att saker och ting är värda att lyfta.

Varför jag litar på just dem som berättar följande för mig? Varför litar man på vissa? En djupt psykologisk sak att reda ut, och den tråden tar jag väldigt gärna upp igen. Någon annan gång, för nu ville jag skriva om: PENGAR.

De jag litar på berättar att det finns fysiska pengar och elektroniska pengar. Så långt var jag medveten. Riksbanken bestämmer mängden fysiska pengar som trycks och gjuts. Men dessa utgör bara några hundradelar av de cirkulerande pengarna i samhället.

När någon vill låna pengar kan elektroniska pengar nyskapas och det görs också - varje stund. Av affärsbankerna, genom utlåning. En fordran skapas och motsvarande siffror förs in på låntagarens konto. Dessa pengar fanns alltså inte när lånaren klev in på banken.

Vad är problemet? Undrar vän av systemet. Kanske följande, vad tycks:

¤ Banken måste enligt lag inneha en viss del av summan den lånar ut. Andelen faktiskt kapital som banken behöver ha höjdes för några år sedan, men är fortfarande väldigt låg enligt kritikerna.

¤ Systemet leder till att jag bidrar till att jordens penningmängd ökar när jag lånar pengar, men inget reellt värde har ökat på planeten. Däremot ökar ett framtida förväntat värde - jag förväntas betala tillbaka med ränta. Detta genom att jag i bästa fall betalar in lånat värde (bankens nyskapade pengar som den inte hade tidigare) såväl som räntans värde (ytterligare tillskott till samma bank).

¤ Systemet leder till instabilitet. Under högkonjunktur nyskapar bankerna stora mängder pengar, under lågkonjunktur gör den inte det.

¤ Systemet förutsätter ständig skuldsättning. Den skuldsatta är ofri eftersom den skuldsatta självklart är underkastad makthavaren, det vill säga den som lånar ut. Makten (och jag är frestad att skriva härligheten) finns hos den som har större ränteinkomster än ränteutgifter.

Med ett fuktat finger i luften gissar jag: Troligen förekommer inte någon särskilt långsiktig navigering (framtidsfokuserad gemensam världsnytta) på kartan utan snarare kortsiktig vågsurfing (vinst så stort och så fort som möjligt) så länge privata banker håller i rodret.

NU vill jag höra medhåll och motvals från andra vänner som jag litar lika starkt på som avsändaren som lär mig detta. Vad säger ni om ovanstående?

(Vem källan är? JAK medlemsbanks tidskrift Grus & Guld, nr 3/14.)

Pyramidspelare är vi allihopa

Hörde idag på Karl Johan Bonnedahl i Tendens i bilen - och jag satt och nickade hysteriskt åt P1 hela vägen hem från julmatshandlingen. Ja-ja-ja! Exakt! Det här är inte realistiskt att fortsätta med!

Min gamla käpphäst "konsumindre - inte mera" dök upp i tankarna och jag ser att jag fortfarande idag försöker ha fokus på det jag då startade: En tankebana för att skilja behov från begär och att inte välja nyproducerat av slentrian utan leta andra hand (i första hand).

Han berättade om samma pyramidspel som jag själv uppfattar omkring oss, han sade ungefär att kejsaren är naken och att vi inte behöver följa den orimliga ekonomin som missgynnar såväl planet som liv som det ser ut idag. Vi kan istället se oss omkring och därefter agera modigt. Modigt = ensamt. Modigt är ju i det här fallet att bryta sociala normer medan du är omgiven av dem och läser dig till reglerna vart du än går, de regler som säger dig två saker: 1) "Du är vad du äger." 2) "Det du äger just nu duger inte."

Kalle: " 'Mer ska bli mer. I all evighet. Amen.' " Jag kan precis som Kalle stanna upp, titta på alltihop runtomkring mig och bekräfta att konsumtion är vad vi förväntas bidra med för detta kvantitativt växande samhälle. Tjohej. Är då inte underhållning i form av just hemköpta prylar vad vi förväntas sysselsätta vårt omdöme med så att vi inte ska se att kejsaren är naken eller börja fråga efter - som Karl Johan sätter fingret på - ett kvalitativt växande samhälle istället? Claes Erikssons Sune Finåker i Monopol uttryckte det profetiskt på nittiotalet: "Folk vill inte ha det svårt. De vill ha det lätt!"

Maktskifte inombords.

Kaffe har blivit te, mjukt bröd bytts mot hårt, choklad ersatts med... hör och häpna: ingenting! För det går inte att ersätta, det är bara så det är enligt mig. Oersättligt. Så det blir nära noll.

Nu är jag helt enkelt envisare än på länge, håller i detta sunda som är så olikt mig. Det gör mig så gott men är verkligen inte lätt. 

Kontentan blir att jag får bära på en märklig tomhet istället - det som blir kvar när jag inte invant svarar mot impulsen att ta något att äta. När annars en stor chokladbit njutningsfullt konsumerades. En hobby fattigare - och det märks inombords! Den gamla rastlösheten finns ju kvar där, den har jag ju levt med under många långa år, men den faller liksom platt när jag bara noterar den och inte svarar mot den på något särskilt sätt längre. Den faller och jag står där, lite förvånad, och tom.

Tomheten känns både tung och fin på samma gång. Äntligen som att jag orkar bära den. Och det är ingen olycklig tomhet, nej, men ett slags "jaså, det blev inget mer av det här". Och en slags nyfiken förväntan över vad jag kan fylla glappet med för min fysiks skull. Jag kommer nog inse vad som ska till istället.

En sida av mig som jag inte orkat lyssna så mycket på förut, nämligen kroppen, får plötsligt en upphöjd plats. Den kommer till tals nu. Sinnevärlden får maka lite på sig och sätta sig på åhörarläktaren, den kan inte längre kräva att kroppen ska betala priset för dess idérika och geniala impulser. Den är ingen stjärna på detta område. Kroppen kan berätta bättre.

Det var väl helt enkelt dags nu, att skifta talare. Inte ett år för tidigt!

Jag ska stryka "förtegen" i profilen.

I vintras pratade jag med min goda vän Anneli om "pliktätande" som hon och hennes man etablerat som uttryck. Och de analyserar detta klockrent: Det har med avsaknad av m i n d f u l l n e s s att göra. Såklart, det hade jag inte förstått. Man tar om det finns chans att ta, äter för att läge bjuds. Känner inte efter före, är inte närvarande på det sättet.

Det var nog för bara ett år sedan som jag fortfarande trodde att jag var mästare på det: medveten närvaro. Eftersom jag är så lite i förr och planerar så lite framtid. Alltså är jag väl här och nu?? Men sedan dess har jag förstått mer och mer av min STORA FLYKT. Med hjälp av kroppskontroller, litteratur, klargörande samtal, möten, erfarenhetsutbyten.

Flyktbeteende. Från ansvaret. Inte från jaget, inte från nuet, men från s i t u a t i o n e n och från r u m m e t.

Faktiskt har jag på sätt och vis växt i nya roller de senaste fem och tio åren, men på märkligt sega och nästan brottsligt långsamma sätt. Kanske mitt sätt att göra det på. I bubbel-ego-gum.

Drömt. Stressat ut ur mig själv. Skitit i uppgiften. Dämpat oro. Blundat för faktum. Tillåtit mig slippa. Släppt allvaret. Humoriserat allt. Inte gått att räkna med. Varierat. Labiliserat mig. Tyckt att flexibilitet är Allt. Vurmat blott och bart för rörlighet. Föraktat stagnation i varje sammanhang. Vänt kappan efter solen, och ansiktet från snålblåsten.

Varit rädd att missa något och stänga dörrar om jag säger nej eller ja på fel sätt, suttit på många stolar samtidigt. Har gråtit floder över små och stora människor som mår dåligt. Inklusive över mig själv. Även för dem som jag får för mig mår dåligt på stan. Projicerat mina egna ångestkänslor. Och tyckt mig känna av varenda gnissel och sten i relationer.

Nu börjar det vända. Vändpunktens år, 2011? Nu tar jag tag i mycket, lugnt och fint. Försöker vända mig utåt igen, för att se vad både omgivningen och jag själv e g e n t l i g e n behöver. Och bevarar och håller kär min nyfikenhet, fantasi och känslighet. För jag sänker inte mig själv med de här insikterna, jag tar helt enkelt avstamp ifrån dem. Uppåt, för det mesta. De blir en bra bas. Med hjälp av en himla massa människor.

Otroligt att jag möter dem, förresten. Så tajmat, överallt.

Vuxenpoäng.

Sitter med en neon-orange bok jag fick i påskpresent av två nära vänner. "Modig - konsten att övervinna sina vardagsrädslor". Efter lunch och en kopp kaffe läser jag något som gäller mig. Precis så som nästan hela boken gäller mig, jag söker sådant. I alla fall, sidan 44:

"Hur hanterar vi då något som inte är rationellt och som vi inte alltid kan föra en lugn och logisk dialog med? Svaret finns i Fokus, Tro och Tillit."

Det handlar här om att hantera rädslan för att inte hinna med. Stress, uppjagadhet, motstånd kontra hjälpsamhet. En väldigt förlösande mening, det där med fokus och tillit, och den kunde ju lika gärna handla om hur man bemöter sitt fyraåriga barn.

Einsteins ord gillar jag också, ur boken. " Vi kan inte lösa ett problem med samma nivå av tänkande som orsakade problemet."

Huvudet på spiken. Spot on. Igen kommer jag att tänka på fyraåringens provokationer. Hur lätt det är att trilla dit och hamna på sandlådenivå. Istället för att kanske placera sig liiite högre.

Men ändå. Kommer JAG med behov, krav eller rop efter förändring vill jag ju bli bemött på den nivå som jag själv befinner mig. Galet barnslig och bubblande av frustration. För då har jag ju blottat så mycket av mig själv. Det finns få saker lika enerverande som då när mottagaren istället svävar en aning högre, i ett bättre vetande och inte responderar med mitt språk, i energi räknat. Det tolkar jag varje gång som ett ointresse för min person och mitt innersta. Men jag är väl ibland sån själv, som mottagare, kan jag tro.

Kanske får jag träna på att vara självständigare för att klara av det bemötandet. Inte lägga mina behov i andras armar. Likaså får jag helt enkelt öva på att stiga ur småbarnskonflikten och göra den till en läxa i familjeskolan.

"Vi reder ut det här, jag hjälper dig."

Tidigt befriade päron.

Japp, båda kottarna sover redan - hon bara för att hon är bebis och han för att han har feber. Inget allvarligt, peppar peppar, så vi vuxna i huset kan med gott samvete vila öronen och armarna och ägna oss åt ego-tid. Vilket innebär (och försök nu gissa vem som gör vad) - betala räkning, lämna resurser till återvinning, surfa om svin-vaccin, åka och köpa nygamla hörlurar hos snubbe i grannorten, köra traktorgrävare samt läsa lite bloggar.

Okejokej, mycket blogga. Blogga kul.

Vilket för ämnet både till Signerat.se och egot. Hipp hurra att de lägger mina juletiketter på paradplats! Jag blir mallig av sånt och hoppas att fler ska hitta till mitt skyltfönster. Etiketterna är det bara att klicka på (hos dem vill säga) och skriva ut direkt i datorn.

Man kan invända att det är för tidigt för julkul, men ack vad är jag luttrad. Har ju jobbat i säljbranschen ett antal år nu och inser att det är givet att tunna sommarstassen hängs fram i april.

Konstaterar och filosoferar.

(Kulturhuset i Haninge. Foto: Olof Thiel)

Det är nu klart läge att på åttiotalsmanér himla med ögonen och utbrista i ett ...Tja Blixten!

Nej, precis, graviditet är ingen sjukdom. Det har heller ingen hävdat, som jag någonsin hört talas om. Men som Tingsrätten nu slår fast: Det är graden av besvär som är relevant vid en sjukpenningbedömning - inte orsaken till dem. Så himla enkelt att formulera.

Ska lägga mig och läsa en bok för första gången på månader. Skynda - på fredag ska den lämnas tillbaka; Vattenlogik, Edward de Bono. Den följde med hem i bibliotekets sköna kasse för att jag alltid beskrivit min egen energi och tanke som ett flöde, sällan statiskt.

Ofta önskar jag mig ju mer stabilitet. Vore till exempel kul (läs: avkopplande) att någon gång få till samma maträtt likadant två gånger. Men, näpp, det blir ett äventyr varje gång, som en vit målarduk som ska fyllas med något, ingen aning vad!

Många skulle kalla det kreativt. Visst, det blir ofta smarrigt på tallriken men hey, avkopplande är det knappast.

Men flödes-approachen till allting blir också ett slags stomme för mitt sätt att ta in omvärlden. Ständigt omvärderande; vad kan jag uppfinna inom och utanför mig själv? I ett avsnitt i boken som jag särskilt ser fram emot liknar författaren hjärnans tankebeteende vid en manet, som ju får sin stabilitet ur flöde.

För egen del brukar jag i analytiska stunder tänka mig en växt, vars skelett ju egentligen inte är byggt inom den själv, utan är vattnet som passerar genom den.

Förresten - motsatsen till Vattenlogik torde enligt boken vara Stenlogik. Jag bara ääälskar tydliga ordbilder. For the record: Inget ont får någonsin yppas om stenar.

Annars intet nytt fast massor (eller Dagen då rubriken var längst).

Kram och tack själv, Pernilla, och du - jag ansökte om medlemsskap på rotmos!

Nu blommar det.

Nämen tittatitta, kanske det går att få till något åt det här hållet; ett inlägg i veckan sisådär. Inte illa i så fall!

Vill ju fortsätta vara här så ofta det går, så att ni nära och kanske någon avlägsen stannar till, läser och ibland hälsar med en replik. Det är ju så kul! Att bli sedd på det här sättet, och att höra vad andra tänker just i detta nu.

Om en timme börjar Matakuten, det ska jag ta och kika på. Man kan chatta med en av programkockarna också. Bert Karlsson har varit i Falun, där kommunalrådet Dan Westerberg tydligen säger en hel del vettigt angående maten inom omsorgen. Hör här och härma, tack, alla lokalpolitiker:

A) Maten ska lagas nära dem som ska äta den.
B) Råvarorna ska vara lokalproducerade, utan onödiga transporter.

Camilla som driver ett nationellt uppror skriver: "Ett lyckans ögonblick för mig som har påpekat detta, ofta och högljutt, i två år." Jag förstår nog vad hon menar.

På visitkortet: Kretslöpare.

Ytterligare en kort-kort spaning. Hittade ett fenomen jag vill nämna, bara slänga ur mig och studsa vidare, för att det tål att upptäckas. Tror jag.

Så fort jag orkar ska jag läsa på, för jag vet verkligen bara det som står i följande mening, nämligen: "Freecycling" = Att passa ihop ting som folk vill bli av med, med saker som andra människor är ute efter. Rensnings-förmedling.

Är det vad Alibaba, Ebay, Blocket och Tradera helt enkelt håller på med? Eller finns det en annan, ännu mer lokal väg att gå? Ohoj, ett nytt yrke innadabusiness, alla studievägledare! Scrap-in-scrap-outare. Konsult HållTillGodo. Agent SlitDenMedHälsan.

Hopp om livet, tjoflöjt!

Rösträtt fast fel.

Meen, vad bra sagt. Härmed har jag också sagt det.

Själva var vi hela familjen och genrepade i söndags. Jorå, mamma Karin bredde mackor, packade festisar och frukt och släpade med alla övriga medlemmar ut, i brännande solsken. Med röstkort och id-handling i shortsfickorna.

Kan bara vara tokfamiljer till sånt, och det är vi i ett nötskal.

Fast inte det där med att rekognosera. Nej, detta var seriöst menat, tro det eller ej. Hela veckan hade jag nämligen tänkt förhandsrösta, så det stod RÖSTA med whiteboardpenna på kylskåpet. För att liksom ha det avklarat, om man liksom skulle glömma bort den rätta liksom dagen. Förhandsröstningen sköt jag upp dag efter dag, allt medan känslan växte av att snart blir det inte på förhand, detta röstande.

Plötsligt hade jag kommit ikapp kalendern. Fast inte.

Man kan tycka att någon (läs: annan vuxen) i familjen skulle hinna märka något, innan vi var framme vid vallokalen och tyckte det var dåligt skyltat och väldigt lite folk. Men icke. Ända dit kom vi nämligen. Och hem igen, geschwint värre.

En dag senare var det jag som gjorde det på riktigt. På lokala biblioteket, nästan rodnandes, som om registratorn som satt där hade en aning om gårdagen, via någon dold kamera.

Och, samtidigt, oj vad reko det kändes. Ja, jo, jag HAR väldigt lätt för att känna förnöjsamhet. Det är den förvirrades förbaskade rätt.

Flergångs.

Åh, jag tror bestämt att jag tycker om att sortera! Sopor, that is. Annat går väl sisådär.

Den nya ordningen, som sedan i höstas påbjuder att mjuk och hård plast ska läggas i omloppskärl och inte längre brännas, är min melodi. Har alltid känt att materialet inte är skräp. Det är en resurs.

Plast i förpackningar kan enligt SRV återvinnas sju gånger innan materialet slitits och måste brännas.

Återanvändning i sin tur, är ännu bättre än återvinning; inget processande alls på vägen. Och innan bingen med plast och metall hunnit fara hädan till containern händer det att en plastpåse får ett liv till - för en banan i någon utflyktspackning eller så.

Den trekantiga tomatboxen är perfekt för mackor. Hur kan den egentligen vara engångstänkt?

Precis i samma anda som många mor- och farmödrar höll på när man var liten - fast de var ju ännu mer noga med resurser. Då spolades små plastpåsar ur och hängdes upp med klädnypa på tork i badrummen. Inga gummiband eller snörstumpar slängdes heller.

Själv garvade jag, och säkert de allra flesta i min generation. Medan jag nu känner en tillfredsställelse när jag sköljer ur mitt smörpaket. Dels för att jag är rekorderlig, politiskt korrekt i de flesta läger.

Och för att instinkten gav mig rätt.

Ekoenkelt.

Gamla bloggen: Dec 14th, 2008 10:26 pm

Lycka är att hitta något riktigt bra vardagsverktyg, något som stämmer med de behov man har. Ibland verkar det finnas människor, föreningar, företag som bara gör saker som man önskat sig!

Mataffären är precis en sådan företeelse! Jag blev tipsad i Coop-tidningen Mersmak, men hittade också länken hos webmastern här i blogbyn.

Är verkligen ingen dyrkare av storhandling. Har provat Ekolådan ett par veckor, men är lite sur på att jag inte kan få leverans ända hem, utan till en gruppmedlem ett par kilometer hemifrån. Jag måste alltså själv köra och hämta lådorna hos henne. Önskningen var egentligen att på ett enkelt sätt handla KRAV-märkt frukt och grönt, sjokvis.

Jag byter lagom till nya året, tror jag bestämt.


Å t e r a n v ä n t . . .: Finfin bondgård till lillkillen, ärvd efter hans kusiner. Populär värre!

Kommenterat av:

Anonym Skrivet December 15th, 2008
Nej men OH så bra den där butiken såg ut! Och inte dyrt heller, nej.
Och storhandling ja.. handla långt bort så småhandlarna dör ut, handla mer än du behöver, åka bil dit.. nja. Inte så bra alls.
Anneli

Millegrafos Skrivet December 17th, 2008
Eller hur? Vill har kvar småaffärerna nära, så jag kan dutthandla ofta.
Det jag vill storladda skafferiet med, vore ju skönt att få hem utan att behöva valsa runt flera hyllkilometer. För det gör bara att jag köper massor - av pur uttråkning.
Ha det gott!

Anonym Skrivet December 26th, 2008
God fortsättning kära du! Kram kram!
Anneli

Anonym Skrivet December 31st, 2008
Menar du bondgården i tygpåasen ni fick? =) hihi.. den har man lekt mycket med!
hälsningar från linnea in tha sickhouse on satellitvägen.....suuuck
www.neeaahlg.blogg.se

Anonym Skrivet February 06th, 2009
Nämen grattis! Vad kul med en liten tjej! Hoppas att allt gick bra och att Lucas är snäll mot nya familjemedlemmen! Antar att vi ses mer framöver då barnen kommer att ha samma dagistider nu!

Jag har ju själv lärt mig att börja sy, bara tagit fram maskinen och testat mig fram i bland går det bra och ibland inte... men har man fått fram ett bra mönster kan man köra på!

/Malin