Hope Medford

Hittat denna kvinnas värmande perfomances... Till exempel.

Kärlek ska upp på väggarna!

Ett vackert kakel (klinker) till vårt kök sätts på plats! Så sakteliga. Från Vives och det heter Comillas. Fint på golv också men hos oss ska det pryda väggen runtom köket.

 

 

Länk till Vives Cerámica.

Här får jag friden att blomstra...

Nahko ger mitt liv en bakgrundssång att lyssna till nuförtiden...

Blommalands robotrapport

Denna kvinna kan hantera ord så jag dånar av skratt!!

Värme vs Vrede

Återanvänder text, något redigerad: från krönikan i april 2009 på Signerat.se.

Jag kommer rätt ofta att tänka på historien om när solen och blåsten tävlar, om vem av dem som snabbast kan få rocken av mannen på promenad. Solen vinner - och så även i många lägen när jag tolkar in vardagen i sagan. Påfallande ofta landar jag i den slutsatsen.

Den här gången kom jag att tänka på min frisör Camilla Stråle i Trollbäcken. Solstråle! Hon som är kontsnär, med kniv och sax, vilka hon hanterar lite grand i förbifarten bara.

Hon som går hårets och virvlarnas väg. Som känner medvind och inte motvals när hon kapar hår. Hon som leker med hårtestarna, blir på något sätt direkt kompis med sneda, otippade virvlar. Låter dem showa och träda fram i rampljuset.

Det låter kanske banalt. Men i mina ögon är det stor konst. Solens metod!

Alla andra jag hamnat under kåpan hos har oinspirerat blött upp hela mitt hår, dränkt har jag suttit där, mer och mer skeptiskt ihopsjunken i stolen, tillklippt har jag blivit enligt det där hundörade uppslaget i någon frisyrbok. Fönad till volyminös oigenkänlighet. Därefter förpassad till daglig besvikelse och frustration. Blåsten som tror att den kan bäst!

Numera blir jag istället vardagslycklig varje gång jag låter mitt ibland ganska långa hår självtorka efter tvätt, för att sedan titta mig i spegeln efter kanske en timme. Konstaterande att min förut så orkeslösa frisyr är borta. Utbytt är den, mot en solig, rufsig och alldeles egenlevande kalufs. Som udda bonus blir den ibland svindlande lik den frisyr som jag ritade på alla prinsessteckningar som barn, korsat med Ronja Rövardotters rivigt vackra hår. Dessa två som jag då tyckte var de två ojämförligt vackraste hårsvall man kunde ha.

Ibland är kraftmätning inspirerande. Makt som utövas, motstånd som tyglas. Men att i spelet tillsammans hålla badmintonbollen i luften så många slag som möjligt, är obetalbart. Att lyfta och locka istället för att dräpa och döma. Drömska målbilder blir ibland sanning trettio år senare, apropå frisyrteckningarna.

Eller så har det där med håret helt enkelt med en förnöjsamhet att göra, antagligen åldersrelaterad. Att ha hittat acceptans, någonstans. Skapat värme inom.

Går nu i sol, inte i snålblåst.

Gott nyår (gånger två) ...nu är jag här igen!

Jag är en återbrukare av expanderat mått. Det är fint, praktiskt, underbart, ansvarsfullt, med mycket mera. Men i textformat?... tja, det har hänt förr, och måste jag så måste jag! 

Det som kommer försiktigt är därför en viljeyttring om att börja pränta på nytt, här på bloggen, efter DRIVOR med nyfunnen inspiration på nyårsnatten, i kreativa och drivkraftiga vänners lag i Åkersberga. Tack Johnny och Li och Magdalena! Så sitter jag trots allt här med idétorka, besluten att skriva igen, men denna gång får det bli enligt mottot som berördes igår, bland mycket andra goda råd: Fake it until you make it! 

Så - utan att få till en nylagad text lägger jag istället fram en uppvärmd krönika från min skriv- och designtid på Signerat.se. Det får mig i alla fall in i skrivarköket.

Och så har Lisa tvättat.

Hon är bara förtjusande. Med just och jämt allt hon delar med sig av, denna underbara skribent.

Guldkorn.

Vi har en skrivbok för oss i familjen och alla andra i intresseklubben. Barnaklubben alltså. Glimt ur densamma:

Fyraårige sonen: AAj, jag bet mig i tungan!!
Jag: Oj, ja det brukar göra ont. Här får du lite kall mjölk, drick det.
Sonen (Skeptisk, dricker, känner efter och låter lite lidande): Mamma...pust...varför kan bin och humlor flyga?

Fantasier där mindre är bättre.

Hörrni, det HÄR är något jag skulle kunna ägna mycket tid åt. Inte bloggandet, menar jag, det är ju uppenbart. Nej, men stolarna. Visst, absolut, de fullskaliga formikonerna finns överallt och lockar. Och de alldagliga, de sköna, de perfekta; alla som liksom viskar, talar eller ropar på mig och vill följa med ända hem. Stolar för mig har alltid haft en magnetism. Och nu menar jag inte bara när tröttfötterna talar klarspråk och viker in tofflorna på en.

Men alla får inte rum hemma. Och kommer inte gratis heller. Så varför inte prenumerera på di små billiga då? Laminostolen till exempel kostar 125 kr, skalan är 1:10. Och man får bygga dem helt själv med eget sandpapper och lim. Bilden här är lånad hos http://www.kottetoys.se/ .

Fast missförstå mig inte angående bloggandet. Jag älskar att skriva. Också.

Träffas Herman?

Ibland är det som att vardagsvägarna helt enkelt är klara och utstakade, som om tillfälligheter leder till något menat. Jag gillar att notera när det händer.

Vid fyra står jag och flyttar alla stearinljus jag har i skåpet, till en bättre plats. Eldar sällan, men har väääldigt många. Plötsligt, halv fem, går strömmen - något som inte hänt sedan i juni.

Värmeljus och höga ljusstakar lyser senare upp våra hämtburgare. De var lustigt nog redan inplanerade i brist på just planering, och känns nu självklara när spisen dödde. Ficklampan inne i badrummet får sedan batteritorsk SAMMA MINUT som strömmen återkommer.

Mysko mirakel, jag ler förtjust.

Att maken denna eftermiddag typiskt nog var ute och skulle koppla nyköpt säkringsskåp var inte han lika fascinerad åt. Och, näerå, han hade tydligen INTE något med avbrottet för alla de 148 abonnenter i bygden att göra, som jag först kanske trodde, lite.

Mera slumpen då; Mamma, vänner, bloggar, radion... alla möjliga har senaste veckan pekat extra mycket på, att SURDEG, det är ju det nya svarta. Gör själv, konsumera medvetet, vore ju något för mig om jag bara orkade sätta mig in. Häromdagen fann jag mig själv sitta och berätta, att surdegar kan man faktiskt ärva - de är hur långlivade som helst!

Och så igårkväll kom den optimala inbjudningen till fenomenet.

Min granne och hennes dotter kom med en surdeg till oss. Jag blev så glad - nu var det så menat att jag skulle prova! Följebrevet sade att vi skulle sköta om Herman, som surdegen heter, i tio dagar och sedan baka en supersmaskig kaka av honom.

Hopp om livet! Det är min spontana lyckokänsla. Att i dessa hysteriskt handspritande och fingerhöttande dagar, få och skicka vidare en evighetsdeg, att dela med andra, det som andra har lagat i sitt kök och grejat med. Herman ska ju inte ens läggas i kylskåp.

Mer av den varan, tack. Hurra!

Tidigt befriade päron.

Japp, båda kottarna sover redan - hon bara för att hon är bebis och han för att han har feber. Inget allvarligt, peppar peppar, så vi vuxna i huset kan med gott samvete vila öronen och armarna och ägna oss åt ego-tid. Vilket innebär (och försök nu gissa vem som gör vad) - betala räkning, lämna resurser till återvinning, surfa om svin-vaccin, åka och köpa nygamla hörlurar hos snubbe i grannorten, köra traktorgrävare samt läsa lite bloggar.

Okejokej, mycket blogga. Blogga kul.

Vilket för ämnet både till Signerat.se och egot. Hipp hurra att de lägger mina juletiketter på paradplats! Jag blir mallig av sånt och hoppas att fler ska hitta till mitt skyltfönster. Etiketterna är det bara att klicka på (hos dem vill säga) och skriva ut direkt i datorn.

Man kan invända att det är för tidigt för julkul, men ack vad är jag luttrad. Har ju jobbat i säljbranschen ett antal år nu och inser att det är givet att tunna sommarstassen hängs fram i april.

Det är inte för inte jag kallas för Kakan.

En osedvanligt smarrig bild hos Sveriges Radio drar blicken till sig, när man inte tillåter sig själv att baka mums lika ofta längre. Spärren ligger på kakfronten både på grund av känslig mage och allmänt osunt ätande under lång tid.

Vadå - har ni inte gjort testet ännu? Hos Meny i P1? Ojojoj, hög tid, hörrni.

Slå undertecknad besserwisser på fingrarna om ni kan, som bara hade fel på fråga nummer tio. Triumf!

Annars intet nytt fast massor (eller Dagen då rubriken var längst).

Kram och tack själv, Pernilla, och du - jag ansökte om medlemsskap på rotmos!

Hangaround.

När jag blir stor ska jag gå på bokåbibbla-mässan. Det ingår liksom i min målbild av mig själv, det vore stort för mig. Jag ska åka tåg dit, ensam med skissboken och sedan hänga runt där. Framför allt ska jag hänga vid Grafiska torget.

Oo, jag trivs på vissa fackmässor. Registreringen, namnskyltsinscanningen får mig att mysrysa. Trots att jag sällan glider runt i kavajdräkt så känns det precis så när jag anländer; jag har den mentala affärskostymen på. Svårt att analysera vad vurmen kommer sig av, konstaterar bara att jag gillar känslan av tillhörighet och företagsamhet som ingår i entrén.

Sitter och suktar ännu mer med sändningen från Spanarna i webbradiohögtalarna. Ingvar Storm sitter där på mässan med ett närvarande eko och skrammel från folkmassorna. Att sedan tjusiga typografier, filmtips och alfabeten levereras av Spanar-Jessica gör bara radiostunden perfekt.

Ikväll överträffad bara av Skavlanstunden. Ska sägas att jag halkade in efter Anna. Jag säger då det, och svärmor säger det också, det vet jag. Hans talang får mig att tänka på en förstklassig dirigent eller en stjärnkonditor; hans metod att liksom locka fram den bästa, smälta mörka chokladen ur sina gästers historier, så att man suktas enormt att få veta lite till.

Jag tror den norska killens storhet är enkelheten. Att han ställer en fråga, låter gästen svara, lämnar en tyst paus och svaret får liksom landa och sjunka in i en. Sedan går han vidare, tuggar inte om och om, men lämnar alla utrymme att lägga till något, om de vill.

Jay-Z, Melody Gardot - jag visste knappt om era karriärer, nu vill jag ju höra allt.

Lagsporten är nog bara lite pausad.

För mig kända djupa alttoner, närmare bestämt mina egna blandade med andras röster, finns att höra här, på AcQuires hemsida.

Jag fann också - förutom dessa sköna intron - att jag faktiskt hade glömt känslan av att sjunga så det klingar. Känslan av samstämmighet i alla bemärkelser. Laganda. Passa in sina personliga instrument. Den känslan sprids återigen i hela kroppen när jag lyssnar. Och jag saknar det, en ganska stor smula.

Efter skivan 2005 har jag ju lagt kören helt åt sidan. Men nu vete sjutton om inte amningsfrekvensen tillåter att kalendern ses över och att strupen klaras. Skam vore väl om man inte förblev körsångare.

Växtplats.

Mamma och jag och lilltösen for inte särskilt långt alls idag med bil, och landade i Ösmo plantshop - denna nygamla och pånyttblomstrande handelsträdgård.

(Förutom den bokstavliga upplevelsen blev faktiskt vårt umgänge också pånyttblomstrande, kan man säga. Tack, mamma, för att du tog med mig hit, det passade så bra, alltihop!)

Den låg förut så till, att man alltid upptäckte de stora, grå växthusen när man redan farit förbi - om man nu inte hade bestämt sedan tidigare att man skulle dit. Och det hade man inte. Idag ska storvägen fram, och för byggets skull tvångsförflyttades hela rasket.

Jag vet inte om det stämmer, men det känns som att det nya läget inte kunde ha blivit bättre. Och att nya 73:an till och från Nynäshamn inte bara blir säkrare, utan också trevligare.

Bakom handelsparken med sina vattenslangslingrande grusgångar ligger nu skogen och berget, där det finns hällristningar från gammal tid. Eftersom pappa är uppväxt nära här, så har jag alltid fått höra detta och kikat upp mot den här skogen, som nu är fond för växthusen, butiken och det superba trädgårdscaféet. Känns extra kul att företaget är familjeägt - man, kvinna och deras tre döttrar som alla utbildat sig till florister.

Åk dit bums! Och se nu till att ta den stora kundkärran på en gång.

(Bilden lånad från deras egen sida.)

Flip that art memory.

Förädling och förvandling - konststycken som treochetthalvtåringen är bäst på!

Ett snyggt memoryspel (från, ja just det - en loppis!) har intresserat lilla storebror i flera dagar nu. Ända sedan mormor var hos oss och vi provade. Succé!

Det snygga är att brickorna föreställer berömda konstverk och det känns således riktigt kulturellt även för en annan att sitta och plocka med det. Faktum är att jag inte är så blasé som det låter. Jag älskar memoryspel! Det är något med kvadraterna, med bilder par om par. Miniatyrer. Kartongbiten som hålls i handen, så behändig och lagom. Plockandet.

Från början tänkte jag behålla spelet helt för mig själv, och jag är noga med att visa min energiska lillkille hur försiktig man måste vara.

Med mormor konstuerade han efteråt en lång slinga av alla ihopsamlade par. Och där fick hans snabba räserbilar köra. Fast han märkte att han måste köra sakta, sakta - annars funkade det ju inte. Koncentrationen är total! Vi lade den grå baksidan upp - grusväg. Numera lägger han bildsidan upp, så att det blir mer av en kulturstig.

Och han har ett riktigt skönt sportsmanship. Får jag upp ett par, hojtar han - "JA - MÅÅL! SNYGGT JOBBAT!"

Och sedan kramar han om mig, gör high five, low five - och tummis på det.

Mmm. Vad finns att tillägga då?

Idag skriver jag inte.

För idag har jag fått ta plats som gästkrönikör hos Signerat.

...fast jag kan inte låta bli att tillägga att frisörskan i fråga just idag fick mitt återbud. Jag skulle dit imorgon, men hostiga lilla storebror blir hemma med mig och pyttesyster istället.

Jag får mysa i soffan - och någon annan dag njuta i stolen hos knivkasterskan.

I Love Program Ett.

Gamla bloggen: Mar 18th, 2009 2:45 pm

Radions P1 är min käpphäst. Ibland lyssnar jag antennstreamat, ibland webbarkivt.

Jag kan ju gå ut om jag vill, promenera skönt i blåsig sol, men jag måste inte. Stannar inne med den gamla Grundig-transistorn istället. Villkorligt sovande lill-tjej.

En kopp pepparmyntste och en bunt ful-ätar-mackor med bara smör på, före lunch. Jag sätter iordning körsbärskvistarna som svärmor delat med sig av.

På radion får jag mig till livs om modeillustration, en klimatkampanj och shopoholism.

Återfann för en vecka sedan en svart, tung sten som är för vacker för att bli liggandes i sin kartong i boden. Jag plockade den väl för tio år sedan, på en exkursion till Billingen. På sitt geotypiska vis är diabasklumpen spaltad och formad som en trappa.


Nu gör den mitt bord lite japanskt, tillsammans med kvistarna och två röda små dukar.

Det formligen regnar guldkanter i vardagen. För den här barnsliga glädjen är ett av mina grundtillstånd. Turligt och lyckosamt nog!

Eller för att citera Stenmarcksmagneten jag fick, med kärlek, från jobbarkompisarna: "En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart."


Å t e r a n v ä n t . . .: Underbar svartvit fotobok på tyska om japanska blomsterarrangemang.

Kommenterat av:

Anonym Skrivet March 21st, 2009
Åh, jag blir alldeles varm av att läsa. Guldkanter är du värd i massor! Ses imörrn! Kram kram
Anneli

Millegrafos Skrivet March 27th, 2009
Tack för hälsningen! Jag såg också att du hade skrivit om guldkanter i bloggen! Kraming tebaks!