Och så har Lisa tvättat.

Hon är bara förtjusande. Med just och jämt allt hon delar med sig av, denna underbara skribent.

Michelle - en tidig bloggare?

Program Ett i webbradion presenterar den där Michelle de Montaigne för mig genom Filosofiska rummet; en politiker på femtonhundratalet som drog sig tillbaka vid trettiosju års ålder, för att sitta i sitt torn och sköta sitt bibliotek.

Själen beter sig som en förrymd häst, och bekymrar sig nu hundra gånger mer om sig själv än den tidigare har brytt sig om andra, konstaterar han strax. Han skriver ner funderingarna i essäer för att få själen att börja skämmas. Men den rastlösa, pensionerade adelsmannen får ut massor genom samtalen med sig själv, med andra, och med böckerna.

Han citerar andra för att sedan invända och käfta emot. Kampen är hans drift, han gillar inte enighet i samtal. Men vänskapen är en förutsättning, han vill finna vem han är i dialoger.

Det här är lite intressant för mig. Som dagligen brottas med om jag ska sträva efter konsensus i alla lägen. Vad som är konstruktivt och inte. Svek och irritation försvinner inte bara för att det inte uttalas, som Ulrica Hjalmarsson Niedeman säger i Kropp och själ, samma radiokanal.

Utbytande samtal är så olika - aldrig samma sanning varje gång. Därför måste saker alltid omvärderas dagarna i ända. För mig. Kräver rätt mycket energi. Är ganska livgivande samtidigt - och smått förvirrande.

Det skrivna ordet hörs för mig som en röst, därför når det mig bra. Men samtal med böcker är för mig ändå utkonkurrerat av P1, av Kunskapskanalen och av bloggar. Och mina bästa samtal med andra förs på telefon, konstigt nog. Eller hos min frisör Camilla. Eller vid andra tillfällen där jag inte behöver se någon i ögonen, typ i bilen.

Nästan en pinsam upptäckt, ju. Undrar om det mest säger något om mitt eget skrala fokus - eller handlar det helt enkelt om att örats kommunikationskunskaper är överlägset ögats?

Guldkorn.

Vi har en skrivbok för oss i familjen och alla andra i intresseklubben. Barnaklubben alltså. Glimt ur densamma:

Fyraårige sonen: AAj, jag bet mig i tungan!!
Jag: Oj, ja det brukar göra ont. Här får du lite kall mjölk, drick det.
Sonen (Skeptisk, dricker, känner efter och låter lite lidande): Mamma...pust...varför kan bin och humlor flyga?

Otippat!

Nej, jag har då rakt inte tidsbrist att skylla på. Inte har jag varit sjuk, har varken haft skrivkramp, musarm eller lidit av vårtrötthet. Däremot en släng av överansträngd pulk-dragar-axel och sömnbrist. Men, nej, det var något annat som istället blev den stora bromsen i flowet.

Det var magplasket in i Facebook.

Nu vill jag inte vara bitter och sån. Det var (faktiskt är) välvilliga vänner som frågade in mig. Och en inbjudan är inte att förakta.

Men när jag gick med var det lite som att kliva från en skön, sval, egen-i-skogen vårbäck, där jag plaskade barfota och plockade pinnar och lallade - till att snubbla ut i havsbadet med gassande sol i ögonen. Folk överallt som ropar och har kul, alla viftar med flytleksakerna och vill att man ska plaska lite med just dem. Själv ville jag efter en kallsup kolla hur många som fanns i badet som jag kände.

Rätt många. Chock!

Så jag ropade hej till massor - det ville jag ju - men klev ganska snabbt upp ur Facebadet igen. Och hade tappat lusten och fokus på den där mysiga blogg-bäcken. What do you know...

Jag har sedan dess tänkt: Om jag blundar tillräckligt länge så kanske ingen ser mig på Fejjan. Och nu tror jag att jag vågar öppna ögonen i skogsgläntan igen. Hej bloggläsarna!

Miniatyr, men i alla fall.

Ajajaj, har synen blivit så skral, eller är det för att klockan är mycket och vi har bytt skärm?

Har alla tyckt att jag har skrivit för pluttigt hela tiden eller? Inte mängden eller frekvensen, där får ni ta det som bjuds, nej men teckenstorleksmässigt? Jag tyckte det var snyggast med inställningen small förut, men nu känner jag plötsligt ett STORT behov av att byta upp mig på fontstorleken här.

Så där ja. Vi får se hur normal känns då.

Och ja, jag vet. Det finns annat att skriva om i den här världen. Nära som fjärran. Men jag gillar den egobubbla jag kan hoppa in i här på bloggen. Det är helt okej att pluttifiera fritt.

Jag sätter inte inlägget under rubriken Reko i alla fall.

Fantasier där mindre är bättre.

Hörrni, det HÄR är något jag skulle kunna ägna mycket tid åt. Inte bloggandet, menar jag, det är ju uppenbart. Nej, men stolarna. Visst, absolut, de fullskaliga formikonerna finns överallt och lockar. Och de alldagliga, de sköna, de perfekta; alla som liksom viskar, talar eller ropar på mig och vill följa med ända hem. Stolar för mig har alltid haft en magnetism. Och nu menar jag inte bara när tröttfötterna talar klarspråk och viker in tofflorna på en.

Men alla får inte rum hemma. Och kommer inte gratis heller. Så varför inte prenumerera på di små billiga då? Laminostolen till exempel kostar 125 kr, skalan är 1:10. Och man får bygga dem helt själv med eget sandpapper och lim. Bilden här är lånad hos http://www.kottetoys.se/ .

Fast missförstå mig inte angående bloggandet. Jag älskar att skriva. Också.

Träffas Herman?

Ibland är det som att vardagsvägarna helt enkelt är klara och utstakade, som om tillfälligheter leder till något menat. Jag gillar att notera när det händer.

Vid fyra står jag och flyttar alla stearinljus jag har i skåpet, till en bättre plats. Eldar sällan, men har väääldigt många. Plötsligt, halv fem, går strömmen - något som inte hänt sedan i juni.

Värmeljus och höga ljusstakar lyser senare upp våra hämtburgare. De var lustigt nog redan inplanerade i brist på just planering, och känns nu självklara när spisen dödde. Ficklampan inne i badrummet får sedan batteritorsk SAMMA MINUT som strömmen återkommer.

Mysko mirakel, jag ler förtjust.

Att maken denna eftermiddag typiskt nog var ute och skulle koppla nyköpt säkringsskåp var inte han lika fascinerad åt. Och, näerå, han hade tydligen INTE något med avbrottet för alla de 148 abonnenter i bygden att göra, som jag först kanske trodde, lite.

Mera slumpen då; Mamma, vänner, bloggar, radion... alla möjliga har senaste veckan pekat extra mycket på, att SURDEG, det är ju det nya svarta. Gör själv, konsumera medvetet, vore ju något för mig om jag bara orkade sätta mig in. Häromdagen fann jag mig själv sitta och berätta, att surdegar kan man faktiskt ärva - de är hur långlivade som helst!

Och så igårkväll kom den optimala inbjudningen till fenomenet.

Min granne och hennes dotter kom med en surdeg till oss. Jag blev så glad - nu var det så menat att jag skulle prova! Följebrevet sade att vi skulle sköta om Herman, som surdegen heter, i tio dagar och sedan baka en supersmaskig kaka av honom.

Hopp om livet! Det är min spontana lyckokänsla. Att i dessa hysteriskt handspritande och fingerhöttande dagar, få och skicka vidare en evighetsdeg, att dela med andra, det som andra har lagat i sitt kök och grejat med. Herman ska ju inte ens läggas i kylskåp.

Mer av den varan, tack. Hurra!

Tidigt befriade päron.

Japp, båda kottarna sover redan - hon bara för att hon är bebis och han för att han har feber. Inget allvarligt, peppar peppar, så vi vuxna i huset kan med gott samvete vila öronen och armarna och ägna oss åt ego-tid. Vilket innebär (och försök nu gissa vem som gör vad) - betala räkning, lämna resurser till återvinning, surfa om svin-vaccin, åka och köpa nygamla hörlurar hos snubbe i grannorten, köra traktorgrävare samt läsa lite bloggar.

Okejokej, mycket blogga. Blogga kul.

Vilket för ämnet både till Signerat.se och egot. Hipp hurra att de lägger mina juletiketter på paradplats! Jag blir mallig av sånt och hoppas att fler ska hitta till mitt skyltfönster. Etiketterna är det bara att klicka på (hos dem vill säga) och skriva ut direkt i datorn.

Man kan invända att det är för tidigt för julkul, men ack vad är jag luttrad. Har ju jobbat i säljbranschen ett antal år nu och inser att det är givet att tunna sommarstassen hängs fram i april.

Det är inte för inte jag kallas för Kakan.

En osedvanligt smarrig bild hos Sveriges Radio drar blicken till sig, när man inte tillåter sig själv att baka mums lika ofta längre. Spärren ligger på kakfronten både på grund av känslig mage och allmänt osunt ätande under lång tid.

Vadå - har ni inte gjort testet ännu? Hos Meny i P1? Ojojoj, hög tid, hörrni.

Slå undertecknad besserwisser på fingrarna om ni kan, som bara hade fel på fråga nummer tio. Triumf!

Konstaterar och filosoferar.

(Kulturhuset i Haninge. Foto: Olof Thiel)

Det är nu klart läge att på åttiotalsmanér himla med ögonen och utbrista i ett ...Tja Blixten!

Nej, precis, graviditet är ingen sjukdom. Det har heller ingen hävdat, som jag någonsin hört talas om. Men som Tingsrätten nu slår fast: Det är graden av besvär som är relevant vid en sjukpenningbedömning - inte orsaken till dem. Så himla enkelt att formulera.

Ska lägga mig och läsa en bok för första gången på månader. Skynda - på fredag ska den lämnas tillbaka; Vattenlogik, Edward de Bono. Den följde med hem i bibliotekets sköna kasse för att jag alltid beskrivit min egen energi och tanke som ett flöde, sällan statiskt.

Ofta önskar jag mig ju mer stabilitet. Vore till exempel kul (läs: avkopplande) att någon gång få till samma maträtt likadant två gånger. Men, näpp, det blir ett äventyr varje gång, som en vit målarduk som ska fyllas med något, ingen aning vad!

Många skulle kalla det kreativt. Visst, det blir ofta smarrigt på tallriken men hey, avkopplande är det knappast.

Men flödes-approachen till allting blir också ett slags stomme för mitt sätt att ta in omvärlden. Ständigt omvärderande; vad kan jag uppfinna inom och utanför mig själv? I ett avsnitt i boken som jag särskilt ser fram emot liknar författaren hjärnans tankebeteende vid en manet, som ju får sin stabilitet ur flöde.

För egen del brukar jag i analytiska stunder tänka mig en växt, vars skelett ju egentligen inte är byggt inom den själv, utan är vattnet som passerar genom den.

Förresten - motsatsen till Vattenlogik torde enligt boken vara Stenlogik. Jag bara ääälskar tydliga ordbilder. For the record: Inget ont får någonsin yppas om stenar.

Annars intet nytt fast massor (eller Dagen då rubriken var längst).

Kram och tack själv, Pernilla, och du - jag ansökte om medlemsskap på rotmos!

Nu blommar det.

Nämen tittatitta, kanske det går att få till något åt det här hållet; ett inlägg i veckan sisådär. Inte illa i så fall!

Vill ju fortsätta vara här så ofta det går, så att ni nära och kanske någon avlägsen stannar till, läser och ibland hälsar med en replik. Det är ju så kul! Att bli sedd på det här sättet, och att höra vad andra tänker just i detta nu.

Om en timme börjar Matakuten, det ska jag ta och kika på. Man kan chatta med en av programkockarna också. Bert Karlsson har varit i Falun, där kommunalrådet Dan Westerberg tydligen säger en hel del vettigt angående maten inom omsorgen. Hör här och härma, tack, alla lokalpolitiker:

A) Maten ska lagas nära dem som ska äta den.
B) Råvarorna ska vara lokalproducerade, utan onödiga transporter.

Camilla som driver ett nationellt uppror skriver: "Ett lyckans ögonblick för mig som har påpekat detta, ofta och högljutt, i två år." Jag förstår nog vad hon menar.

Hangaround.

När jag blir stor ska jag gå på bokåbibbla-mässan. Det ingår liksom i min målbild av mig själv, det vore stort för mig. Jag ska åka tåg dit, ensam med skissboken och sedan hänga runt där. Framför allt ska jag hänga vid Grafiska torget.

Oo, jag trivs på vissa fackmässor. Registreringen, namnskyltsinscanningen får mig att mysrysa. Trots att jag sällan glider runt i kavajdräkt så känns det precis så när jag anländer; jag har den mentala affärskostymen på. Svårt att analysera vad vurmen kommer sig av, konstaterar bara att jag gillar känslan av tillhörighet och företagsamhet som ingår i entrén.

Sitter och suktar ännu mer med sändningen från Spanarna i webbradiohögtalarna. Ingvar Storm sitter där på mässan med ett närvarande eko och skrammel från folkmassorna. Att sedan tjusiga typografier, filmtips och alfabeten levereras av Spanar-Jessica gör bara radiostunden perfekt.

Ikväll överträffad bara av Skavlanstunden. Ska sägas att jag halkade in efter Anna. Jag säger då det, och svärmor säger det också, det vet jag. Hans talang får mig att tänka på en förstklassig dirigent eller en stjärnkonditor; hans metod att liksom locka fram den bästa, smälta mörka chokladen ur sina gästers historier, så att man suktas enormt att få veta lite till.

Jag tror den norska killens storhet är enkelheten. Att han ställer en fråga, låter gästen svara, lämnar en tyst paus och svaret får liksom landa och sjunka in i en. Sedan går han vidare, tuggar inte om och om, men lämnar alla utrymme att lägga till något, om de vill.

Jay-Z, Melody Gardot - jag visste knappt om era karriärer, nu vill jag ju höra allt.

Marulkar i skogarna.

Är de egentligen riktigt riktiga, de där hurtfriska killarna som kör runt i Fiskbilen? Jag menar, om man knackar på hos folk ute i obygden klockan kvart i nio en torsdagskväll - eller vilken kväll som helst för den delen - är man då verkligen ute efter att bara sälja frysta räkor?

Det kanske ändå är på sin plats att bli lite lagom husligt paranoid nu, och gå ut och kolla om bodar och bilar är låsta. Fast, mja, ork int.

Inte när jag nu har mitt te av pepparmynta, mina veckogamla ostbågar och potatisskruvar och några paranötter att festa på.

En viss uppladdning ligger i luften, för att få inspiration till javetintevad. Bildgooglade lite, kollade runt innan jag hamnade här. Med åldern kommer vishet, och numera har jag en närmast pinsam egenhet. (Och, ja, det är okej att titta bort när jag skriver följande): Jag noterar på en lista i förväg vad jag har tänkt leta efter när jag surfar för dagen.

Annars händer det alltsomoftast att jag frustrerat konstaterar när jag stänger av sessionen för natten, att - ve och fasa - INGET av det jag egentligen skulle kolla blev checkat. Tyyypiskt min otur, suuck!

Känner en tydlig odör av [hrrm]verklassfasoner och [hrrm]landsproblem. Men uppenbarligen är mitt liv ibland lättare att kontrollera med hjälp av flaxiga listor. Jag är bara inte riktigt övertygad att jag använder dem till väsentligheter.

Fast annars hade jag solklart glömt bort att ta reda på numret till bebissång-pastorn. Bara en sån sak!