Träffas Herman?

Ibland är det som att vardagsvägarna helt enkelt är klara och utstakade, som om tillfälligheter leder till något menat. Jag gillar att notera när det händer.

Vid fyra står jag och flyttar alla stearinljus jag har i skåpet, till en bättre plats. Eldar sällan, men har väääldigt många. Plötsligt, halv fem, går strömmen - något som inte hänt sedan i juni.

Värmeljus och höga ljusstakar lyser senare upp våra hämtburgare. De var lustigt nog redan inplanerade i brist på just planering, och känns nu självklara när spisen dödde. Ficklampan inne i badrummet får sedan batteritorsk SAMMA MINUT som strömmen återkommer.

Mysko mirakel, jag ler förtjust.

Att maken denna eftermiddag typiskt nog var ute och skulle koppla nyköpt säkringsskåp var inte han lika fascinerad åt. Och, näerå, han hade tydligen INTE något med avbrottet för alla de 148 abonnenter i bygden att göra, som jag först kanske trodde, lite.

Mera slumpen då; Mamma, vänner, bloggar, radion... alla möjliga har senaste veckan pekat extra mycket på, att SURDEG, det är ju det nya svarta. Gör själv, konsumera medvetet, vore ju något för mig om jag bara orkade sätta mig in. Häromdagen fann jag mig själv sitta och berätta, att surdegar kan man faktiskt ärva - de är hur långlivade som helst!

Och så igårkväll kom den optimala inbjudningen till fenomenet.

Min granne och hennes dotter kom med en surdeg till oss. Jag blev så glad - nu var det så menat att jag skulle prova! Följebrevet sade att vi skulle sköta om Herman, som surdegen heter, i tio dagar och sedan baka en supersmaskig kaka av honom.

Hopp om livet! Det är min spontana lyckokänsla. Att i dessa hysteriskt handspritande och fingerhöttande dagar, få och skicka vidare en evighetsdeg, att dela med andra, det som andra har lagat i sitt kök och grejat med. Herman ska ju inte ens läggas i kylskåp.

Mer av den varan, tack. Hurra!

Tidigt befriade päron.

Japp, båda kottarna sover redan - hon bara för att hon är bebis och han för att han har feber. Inget allvarligt, peppar peppar, så vi vuxna i huset kan med gott samvete vila öronen och armarna och ägna oss åt ego-tid. Vilket innebär (och försök nu gissa vem som gör vad) - betala räkning, lämna resurser till återvinning, surfa om svin-vaccin, åka och köpa nygamla hörlurar hos snubbe i grannorten, köra traktorgrävare samt läsa lite bloggar.

Okejokej, mycket blogga. Blogga kul.

Vilket för ämnet både till Signerat.se och egot. Hipp hurra att de lägger mina juletiketter på paradplats! Jag blir mallig av sånt och hoppas att fler ska hitta till mitt skyltfönster. Etiketterna är det bara att klicka på (hos dem vill säga) och skriva ut direkt i datorn.

Man kan invända att det är för tidigt för julkul, men ack vad är jag luttrad. Har ju jobbat i säljbranschen ett antal år nu och inser att det är givet att tunna sommarstassen hängs fram i april.

Det är inte för inte jag kallas för Kakan.

En osedvanligt smarrig bild hos Sveriges Radio drar blicken till sig, när man inte tillåter sig själv att baka mums lika ofta längre. Spärren ligger på kakfronten både på grund av känslig mage och allmänt osunt ätande under lång tid.

Vadå - har ni inte gjort testet ännu? Hos Meny i P1? Ojojoj, hög tid, hörrni.

Slå undertecknad besserwisser på fingrarna om ni kan, som bara hade fel på fråga nummer tio. Triumf!

Konstaterar och filosoferar.

(Kulturhuset i Haninge. Foto: Olof Thiel)

Det är nu klart läge att på åttiotalsmanér himla med ögonen och utbrista i ett ...Tja Blixten!

Nej, precis, graviditet är ingen sjukdom. Det har heller ingen hävdat, som jag någonsin hört talas om. Men som Tingsrätten nu slår fast: Det är graden av besvär som är relevant vid en sjukpenningbedömning - inte orsaken till dem. Så himla enkelt att formulera.

Ska lägga mig och läsa en bok för första gången på månader. Skynda - på fredag ska den lämnas tillbaka; Vattenlogik, Edward de Bono. Den följde med hem i bibliotekets sköna kasse för att jag alltid beskrivit min egen energi och tanke som ett flöde, sällan statiskt.

Ofta önskar jag mig ju mer stabilitet. Vore till exempel kul (läs: avkopplande) att någon gång få till samma maträtt likadant två gånger. Men, näpp, det blir ett äventyr varje gång, som en vit målarduk som ska fyllas med något, ingen aning vad!

Många skulle kalla det kreativt. Visst, det blir ofta smarrigt på tallriken men hey, avkopplande är det knappast.

Men flödes-approachen till allting blir också ett slags stomme för mitt sätt att ta in omvärlden. Ständigt omvärderande; vad kan jag uppfinna inom och utanför mig själv? I ett avsnitt i boken som jag särskilt ser fram emot liknar författaren hjärnans tankebeteende vid en manet, som ju får sin stabilitet ur flöde.

För egen del brukar jag i analytiska stunder tänka mig en växt, vars skelett ju egentligen inte är byggt inom den själv, utan är vattnet som passerar genom den.

Förresten - motsatsen till Vattenlogik torde enligt boken vara Stenlogik. Jag bara ääälskar tydliga ordbilder. For the record: Inget ont får någonsin yppas om stenar.

Annars intet nytt fast massor (eller Dagen då rubriken var längst).

Kram och tack själv, Pernilla, och du - jag ansökte om medlemsskap på rotmos!

Nu blommar det.

Nämen tittatitta, kanske det går att få till något åt det här hållet; ett inlägg i veckan sisådär. Inte illa i så fall!

Vill ju fortsätta vara här så ofta det går, så att ni nära och kanske någon avlägsen stannar till, läser och ibland hälsar med en replik. Det är ju så kul! Att bli sedd på det här sättet, och att höra vad andra tänker just i detta nu.

Om en timme börjar Matakuten, det ska jag ta och kika på. Man kan chatta med en av programkockarna också. Bert Karlsson har varit i Falun, där kommunalrådet Dan Westerberg tydligen säger en hel del vettigt angående maten inom omsorgen. Hör här och härma, tack, alla lokalpolitiker:

A) Maten ska lagas nära dem som ska äta den.
B) Råvarorna ska vara lokalproducerade, utan onödiga transporter.

Camilla som driver ett nationellt uppror skriver: "Ett lyckans ögonblick för mig som har påpekat detta, ofta och högljutt, i två år." Jag förstår nog vad hon menar.

Hangaround.

När jag blir stor ska jag gå på bokåbibbla-mässan. Det ingår liksom i min målbild av mig själv, det vore stort för mig. Jag ska åka tåg dit, ensam med skissboken och sedan hänga runt där. Framför allt ska jag hänga vid Grafiska torget.

Oo, jag trivs på vissa fackmässor. Registreringen, namnskyltsinscanningen får mig att mysrysa. Trots att jag sällan glider runt i kavajdräkt så känns det precis så när jag anländer; jag har den mentala affärskostymen på. Svårt att analysera vad vurmen kommer sig av, konstaterar bara att jag gillar känslan av tillhörighet och företagsamhet som ingår i entrén.

Sitter och suktar ännu mer med sändningen från Spanarna i webbradiohögtalarna. Ingvar Storm sitter där på mässan med ett närvarande eko och skrammel från folkmassorna. Att sedan tjusiga typografier, filmtips och alfabeten levereras av Spanar-Jessica gör bara radiostunden perfekt.

Ikväll överträffad bara av Skavlanstunden. Ska sägas att jag halkade in efter Anna. Jag säger då det, och svärmor säger det också, det vet jag. Hans talang får mig att tänka på en förstklassig dirigent eller en stjärnkonditor; hans metod att liksom locka fram den bästa, smälta mörka chokladen ur sina gästers historier, så att man suktas enormt att få veta lite till.

Jag tror den norska killens storhet är enkelheten. Att han ställer en fråga, låter gästen svara, lämnar en tyst paus och svaret får liksom landa och sjunka in i en. Sedan går han vidare, tuggar inte om och om, men lämnar alla utrymme att lägga till något, om de vill.

Jay-Z, Melody Gardot - jag visste knappt om era karriärer, nu vill jag ju höra allt.

Marulkar i skogarna.

Är de egentligen riktigt riktiga, de där hurtfriska killarna som kör runt i Fiskbilen? Jag menar, om man knackar på hos folk ute i obygden klockan kvart i nio en torsdagskväll - eller vilken kväll som helst för den delen - är man då verkligen ute efter att bara sälja frysta räkor?

Det kanske ändå är på sin plats att bli lite lagom husligt paranoid nu, och gå ut och kolla om bodar och bilar är låsta. Fast, mja, ork int.

Inte när jag nu har mitt te av pepparmynta, mina veckogamla ostbågar och potatisskruvar och några paranötter att festa på.

En viss uppladdning ligger i luften, för att få inspiration till javetintevad. Bildgooglade lite, kollade runt innan jag hamnade här. Med åldern kommer vishet, och numera har jag en närmast pinsam egenhet. (Och, ja, det är okej att titta bort när jag skriver följande): Jag noterar på en lista i förväg vad jag har tänkt leta efter när jag surfar för dagen.

Annars händer det alltsomoftast att jag frustrerat konstaterar när jag stänger av sessionen för natten, att - ve och fasa - INGET av det jag egentligen skulle kolla blev checkat. Tyyypiskt min otur, suuck!

Känner en tydlig odör av [hrrm]verklassfasoner och [hrrm]landsproblem. Men uppenbarligen är mitt liv ibland lättare att kontrollera med hjälp av flaxiga listor. Jag är bara inte riktigt övertygad att jag använder dem till väsentligheter.

Fast annars hade jag solklart glömt bort att ta reda på numret till bebissång-pastorn. Bara en sån sak!

Lagsporten är nog bara lite pausad.

För mig kända djupa alttoner, närmare bestämt mina egna blandade med andras röster, finns att höra här, på AcQuires hemsida.

Jag fann också - förutom dessa sköna intron - att jag faktiskt hade glömt känslan av att sjunga så det klingar. Känslan av samstämmighet i alla bemärkelser. Laganda. Passa in sina personliga instrument. Den känslan sprids återigen i hela kroppen när jag lyssnar. Och jag saknar det, en ganska stor smula.

Efter skivan 2005 har jag ju lagt kören helt åt sidan. Men nu vete sjutton om inte amningsfrekvensen tillåter att kalendern ses över och att strupen klaras. Skam vore väl om man inte förblev körsångare.

Leva eller teva.

I tanken är jag här oftare.

Och jag tror på något sätt att det räcker att tänka. Men till och med på Twitter tycks det krävas att man loggar in och faktiskt knapprar in bokstäverna själv. Verkar jobbigt.

Men - tadaa!- jag har skrivit lite på Signerat igen. Formar texter när jag inte hinner forma ting och teckningar att sälja, det går liksom lättare.

Men ännu lättare går det att titta på teve när barnen somnat. Faktiskt jättelätt.

På visitkortet: Kretslöpare.

Ytterligare en kort-kort spaning. Hittade ett fenomen jag vill nämna, bara slänga ur mig och studsa vidare, för att det tål att upptäckas. Tror jag.

Så fort jag orkar ska jag läsa på, för jag vet verkligen bara det som står i följande mening, nämligen: "Freecycling" = Att passa ihop ting som folk vill bli av med, med saker som andra människor är ute efter. Rensnings-förmedling.

Är det vad Alibaba, Ebay, Blocket och Tradera helt enkelt håller på med? Eller finns det en annan, ännu mer lokal väg att gå? Ohoj, ett nytt yrke innadabusiness, alla studievägledare! Scrap-in-scrap-outare. Konsult HållTillGodo. Agent SlitDenMedHälsan.

Hopp om livet, tjoflöjt!

Läser er andra.

Istället för att skriva glider jag runt och myser hos till exempel Onekligen, Tagga Ner, Evas Drängahus, Fotografen hemifrån, Terra Nova, ytterligare en Eva, och min Unga Tant.

Inget att tillägga - på ett tag. Tur att ni andra postar en massa fint titt som tätt, skönt att ni bjuder in mig att läsa, kram på er!

Och kram även på er som bara är här och kikar om jag finns kvar i etern så klart.

Växtplats.

Mamma och jag och lilltösen for inte särskilt långt alls idag med bil, och landade i Ösmo plantshop - denna nygamla och pånyttblomstrande handelsträdgård.

(Förutom den bokstavliga upplevelsen blev faktiskt vårt umgänge också pånyttblomstrande, kan man säga. Tack, mamma, för att du tog med mig hit, det passade så bra, alltihop!)

Den låg förut så till, att man alltid upptäckte de stora, grå växthusen när man redan farit förbi - om man nu inte hade bestämt sedan tidigare att man skulle dit. Och det hade man inte. Idag ska storvägen fram, och för byggets skull tvångsförflyttades hela rasket.

Jag vet inte om det stämmer, men det känns som att det nya läget inte kunde ha blivit bättre. Och att nya 73:an till och från Nynäshamn inte bara blir säkrare, utan också trevligare.

Bakom handelsparken med sina vattenslangslingrande grusgångar ligger nu skogen och berget, där det finns hällristningar från gammal tid. Eftersom pappa är uppväxt nära här, så har jag alltid fått höra detta och kikat upp mot den här skogen, som nu är fond för växthusen, butiken och det superba trädgårdscaféet. Känns extra kul att företaget är familjeägt - man, kvinna och deras tre döttrar som alla utbildat sig till florister.

Åk dit bums! Och se nu till att ta den stora kundkärran på en gång.

(Bilden lånad från deras egen sida.)

Giraff versus Varg.

Det är läggdags, men jag blev så engagerad när jag läste i ett gammalt nummer av JAK-tidskriften Grus & Guld i morse, så jag bara måste in hit en sväng. Där det står att läsa om Giraffspråket, som var en ny term för mig. Och här blev det hux flux två vilda djur i samma stycke.

JAK är förutom klövdjuret en medlemsbank för räntefri ekonomi. Kort. Långt kan det bli en annan dag, för jag är medlem, och jag rekommenderar verkligen att man kollar in dem.

Det finns ju något som kallas Härskartekniker och Främjartekniker inom samspel mellan människor, och de är ju intressanta så det räcker. Jag är rädd att jag själv till vardags använder lite av båda, men strävar verkligen efter den senare tekniken, efter att jag blivit medveten om dem. Förstår man dem så vill man inget hellre. Ändå är det märkligt lätt att trilla dit, i hetsens och frustrationens stunder.

Giraffspråket - för att komma till saken - är en kommunikationsmetod, ett sätt att förhålla sig till livet och en icke-vålds-tanke. Kommunikationen blir hållbar, i alla sammanhang.

Giraffen blottar sin hals och har ett stort hjärta, och en som behärskar nämnda språk berättar rätt och slätt om sina egna känslor och behov i relationer, istället för att hugga eller anklaga. Ack, så svårt.

Lustigt nog ringde idag en god vän, som just varit på kurs med sitt jobb. Det handlade om något som kallas - giraffspråk. Jag trodde inte mina öron - märkliga tillfälligheter är bland det bästa jag vet! Hon berättade samtidigt att djupa och laddade känslor kommit upp i kursgruppen. Jag kan tänka mig att ett och annat är jobbigt att sätta fokus på - det tror jag alla relationsutvecklingar är.

Vill betvinga vargen inom. Vågar man gå en kurs kanske?

(Bilden lånad hos Bi's levnadslära .)