Nu blommar det.

Nämen tittatitta, kanske det går att få till något åt det här hållet; ett inlägg i veckan sisådär. Inte illa i så fall!

Vill ju fortsätta vara här så ofta det går, så att ni nära och kanske någon avlägsen stannar till, läser och ibland hälsar med en replik. Det är ju så kul! Att bli sedd på det här sättet, och att höra vad andra tänker just i detta nu.

Om en timme börjar Matakuten, det ska jag ta och kika på. Man kan chatta med en av programkockarna också. Bert Karlsson har varit i Falun, där kommunalrådet Dan Westerberg tydligen säger en hel del vettigt angående maten inom omsorgen. Hör här och härma, tack, alla lokalpolitiker:

A) Maten ska lagas nära dem som ska äta den.
B) Råvarorna ska vara lokalproducerade, utan onödiga transporter.

Camilla som driver ett nationellt uppror skriver: "Ett lyckans ögonblick för mig som har påpekat detta, ofta och högljutt, i två år." Jag förstår nog vad hon menar.

Hangaround.

När jag blir stor ska jag gå på bokåbibbla-mässan. Det ingår liksom i min målbild av mig själv, det vore stort för mig. Jag ska åka tåg dit, ensam med skissboken och sedan hänga runt där. Framför allt ska jag hänga vid Grafiska torget.

Oo, jag trivs på vissa fackmässor. Registreringen, namnskyltsinscanningen får mig att mysrysa. Trots att jag sällan glider runt i kavajdräkt så känns det precis så när jag anländer; jag har den mentala affärskostymen på. Svårt att analysera vad vurmen kommer sig av, konstaterar bara att jag gillar känslan av tillhörighet och företagsamhet som ingår i entrén.

Sitter och suktar ännu mer med sändningen från Spanarna i webbradiohögtalarna. Ingvar Storm sitter där på mässan med ett närvarande eko och skrammel från folkmassorna. Att sedan tjusiga typografier, filmtips och alfabeten levereras av Spanar-Jessica gör bara radiostunden perfekt.

Ikväll överträffad bara av Skavlanstunden. Ska sägas att jag halkade in efter Anna. Jag säger då det, och svärmor säger det också, det vet jag. Hans talang får mig att tänka på en förstklassig dirigent eller en stjärnkonditor; hans metod att liksom locka fram den bästa, smälta mörka chokladen ur sina gästers historier, så att man suktas enormt att få veta lite till.

Jag tror den norska killens storhet är enkelheten. Att han ställer en fråga, låter gästen svara, lämnar en tyst paus och svaret får liksom landa och sjunka in i en. Sedan går han vidare, tuggar inte om och om, men lämnar alla utrymme att lägga till något, om de vill.

Jay-Z, Melody Gardot - jag visste knappt om era karriärer, nu vill jag ju höra allt.

Marulkar i skogarna.

Är de egentligen riktigt riktiga, de där hurtfriska killarna som kör runt i Fiskbilen? Jag menar, om man knackar på hos folk ute i obygden klockan kvart i nio en torsdagskväll - eller vilken kväll som helst för den delen - är man då verkligen ute efter att bara sälja frysta räkor?

Det kanske ändå är på sin plats att bli lite lagom husligt paranoid nu, och gå ut och kolla om bodar och bilar är låsta. Fast, mja, ork int.

Inte när jag nu har mitt te av pepparmynta, mina veckogamla ostbågar och potatisskruvar och några paranötter att festa på.

En viss uppladdning ligger i luften, för att få inspiration till javetintevad. Bildgooglade lite, kollade runt innan jag hamnade här. Med åldern kommer vishet, och numera har jag en närmast pinsam egenhet. (Och, ja, det är okej att titta bort när jag skriver följande): Jag noterar på en lista i förväg vad jag har tänkt leta efter när jag surfar för dagen.

Annars händer det alltsomoftast att jag frustrerat konstaterar när jag stänger av sessionen för natten, att - ve och fasa - INGET av det jag egentligen skulle kolla blev checkat. Tyyypiskt min otur, suuck!

Känner en tydlig odör av [hrrm]verklassfasoner och [hrrm]landsproblem. Men uppenbarligen är mitt liv ibland lättare att kontrollera med hjälp av flaxiga listor. Jag är bara inte riktigt övertygad att jag använder dem till väsentligheter.

Fast annars hade jag solklart glömt bort att ta reda på numret till bebissång-pastorn. Bara en sån sak!

Lagsporten är nog bara lite pausad.

För mig kända djupa alttoner, närmare bestämt mina egna blandade med andras röster, finns att höra här, på AcQuires hemsida.

Jag fann också - förutom dessa sköna intron - att jag faktiskt hade glömt känslan av att sjunga så det klingar. Känslan av samstämmighet i alla bemärkelser. Laganda. Passa in sina personliga instrument. Den känslan sprids återigen i hela kroppen när jag lyssnar. Och jag saknar det, en ganska stor smula.

Efter skivan 2005 har jag ju lagt kören helt åt sidan. Men nu vete sjutton om inte amningsfrekvensen tillåter att kalendern ses över och att strupen klaras. Skam vore väl om man inte förblev körsångare.

Leva eller teva.

I tanken är jag här oftare.

Och jag tror på något sätt att det räcker att tänka. Men till och med på Twitter tycks det krävas att man loggar in och faktiskt knapprar in bokstäverna själv. Verkar jobbigt.

Men - tadaa!- jag har skrivit lite på Signerat igen. Formar texter när jag inte hinner forma ting och teckningar att sälja, det går liksom lättare.

Men ännu lättare går det att titta på teve när barnen somnat. Faktiskt jättelätt.

På visitkortet: Kretslöpare.

Ytterligare en kort-kort spaning. Hittade ett fenomen jag vill nämna, bara slänga ur mig och studsa vidare, för att det tål att upptäckas. Tror jag.

Så fort jag orkar ska jag läsa på, för jag vet verkligen bara det som står i följande mening, nämligen: "Freecycling" = Att passa ihop ting som folk vill bli av med, med saker som andra människor är ute efter. Rensnings-förmedling.

Är det vad Alibaba, Ebay, Blocket och Tradera helt enkelt håller på med? Eller finns det en annan, ännu mer lokal väg att gå? Ohoj, ett nytt yrke innadabusiness, alla studievägledare! Scrap-in-scrap-outare. Konsult HållTillGodo. Agent SlitDenMedHälsan.

Hopp om livet, tjoflöjt!

Läser er andra.

Istället för att skriva glider jag runt och myser hos till exempel Onekligen, Tagga Ner, Evas Drängahus, Fotografen hemifrån, Terra Nova, ytterligare en Eva, och min Unga Tant.

Inget att tillägga - på ett tag. Tur att ni andra postar en massa fint titt som tätt, skönt att ni bjuder in mig att läsa, kram på er!

Och kram även på er som bara är här och kikar om jag finns kvar i etern så klart.

Växtplats.

Mamma och jag och lilltösen for inte särskilt långt alls idag med bil, och landade i Ösmo plantshop - denna nygamla och pånyttblomstrande handelsträdgård.

(Förutom den bokstavliga upplevelsen blev faktiskt vårt umgänge också pånyttblomstrande, kan man säga. Tack, mamma, för att du tog med mig hit, det passade så bra, alltihop!)

Den låg förut så till, att man alltid upptäckte de stora, grå växthusen när man redan farit förbi - om man nu inte hade bestämt sedan tidigare att man skulle dit. Och det hade man inte. Idag ska storvägen fram, och för byggets skull tvångsförflyttades hela rasket.

Jag vet inte om det stämmer, men det känns som att det nya läget inte kunde ha blivit bättre. Och att nya 73:an till och från Nynäshamn inte bara blir säkrare, utan också trevligare.

Bakom handelsparken med sina vattenslangslingrande grusgångar ligger nu skogen och berget, där det finns hällristningar från gammal tid. Eftersom pappa är uppväxt nära här, så har jag alltid fått höra detta och kikat upp mot den här skogen, som nu är fond för växthusen, butiken och det superba trädgårdscaféet. Känns extra kul att företaget är familjeägt - man, kvinna och deras tre döttrar som alla utbildat sig till florister.

Åk dit bums! Och se nu till att ta den stora kundkärran på en gång.

(Bilden lånad från deras egen sida.)

Giraff versus Varg.

Det är läggdags, men jag blev så engagerad när jag läste i ett gammalt nummer av JAK-tidskriften Grus & Guld i morse, så jag bara måste in hit en sväng. Där det står att läsa om Giraffspråket, som var en ny term för mig. Och här blev det hux flux två vilda djur i samma stycke.

JAK är förutom klövdjuret en medlemsbank för räntefri ekonomi. Kort. Långt kan det bli en annan dag, för jag är medlem, och jag rekommenderar verkligen att man kollar in dem.

Det finns ju något som kallas Härskartekniker och Främjartekniker inom samspel mellan människor, och de är ju intressanta så det räcker. Jag är rädd att jag själv till vardags använder lite av båda, men strävar verkligen efter den senare tekniken, efter att jag blivit medveten om dem. Förstår man dem så vill man inget hellre. Ändå är det märkligt lätt att trilla dit, i hetsens och frustrationens stunder.

Giraffspråket - för att komma till saken - är en kommunikationsmetod, ett sätt att förhålla sig till livet och en icke-vålds-tanke. Kommunikationen blir hållbar, i alla sammanhang.

Giraffen blottar sin hals och har ett stort hjärta, och en som behärskar nämnda språk berättar rätt och slätt om sina egna känslor och behov i relationer, istället för att hugga eller anklaga. Ack, så svårt.

Lustigt nog ringde idag en god vän, som just varit på kurs med sitt jobb. Det handlade om något som kallas - giraffspråk. Jag trodde inte mina öron - märkliga tillfälligheter är bland det bästa jag vet! Hon berättade samtidigt att djupa och laddade känslor kommit upp i kursgruppen. Jag kan tänka mig att ett och annat är jobbigt att sätta fokus på - det tror jag alla relationsutvecklingar är.

Vill betvinga vargen inom. Vågar man gå en kurs kanske?

(Bilden lånad hos Bi's levnadslära .)

Tvångsspelande.

Har noterat att jag verkligen inte KAN låta bli.

Det är ungefär lika omöjligt, som att inte läsa en text som ögonen faller på.

Att gissa vilken scanner som kommer blinka, när jag ska till att handla med Shop-Express på Coopen.

Rösträtt fast fel.

Meen, vad bra sagt. Härmed har jag också sagt det.

Själva var vi hela familjen och genrepade i söndags. Jorå, mamma Karin bredde mackor, packade festisar och frukt och släpade med alla övriga medlemmar ut, i brännande solsken. Med röstkort och id-handling i shortsfickorna.

Kan bara vara tokfamiljer till sånt, och det är vi i ett nötskal.

Fast inte det där med att rekognosera. Nej, detta var seriöst menat, tro det eller ej. Hela veckan hade jag nämligen tänkt förhandsrösta, så det stod RÖSTA med whiteboardpenna på kylskåpet. För att liksom ha det avklarat, om man liksom skulle glömma bort den rätta liksom dagen. Förhandsröstningen sköt jag upp dag efter dag, allt medan känslan växte av att snart blir det inte på förhand, detta röstande.

Plötsligt hade jag kommit ikapp kalendern. Fast inte.

Man kan tycka att någon (läs: annan vuxen) i familjen skulle hinna märka något, innan vi var framme vid vallokalen och tyckte det var dåligt skyltat och väldigt lite folk. Men icke. Ända dit kom vi nämligen. Och hem igen, geschwint värre.

En dag senare var det jag som gjorde det på riktigt. På lokala biblioteket, nästan rodnandes, som om registratorn som satt där hade en aning om gårdagen, via någon dold kamera.

Och, samtidigt, oj vad reko det kändes. Ja, jo, jag HAR väldigt lätt för att känna förnöjsamhet. Det är den förvirrades förbaskade rätt.

Flergångs.

Åh, jag tror bestämt att jag tycker om att sortera! Sopor, that is. Annat går väl sisådär.

Den nya ordningen, som sedan i höstas påbjuder att mjuk och hård plast ska läggas i omloppskärl och inte längre brännas, är min melodi. Har alltid känt att materialet inte är skräp. Det är en resurs.

Plast i förpackningar kan enligt SRV återvinnas sju gånger innan materialet slitits och måste brännas.

Återanvändning i sin tur, är ännu bättre än återvinning; inget processande alls på vägen. Och innan bingen med plast och metall hunnit fara hädan till containern händer det att en plastpåse får ett liv till - för en banan i någon utflyktspackning eller så.

Den trekantiga tomatboxen är perfekt för mackor. Hur kan den egentligen vara engångstänkt?

Precis i samma anda som många mor- och farmödrar höll på när man var liten - fast de var ju ännu mer noga med resurser. Då spolades små plastpåsar ur och hängdes upp med klädnypa på tork i badrummen. Inga gummiband eller snörstumpar slängdes heller.

Själv garvade jag, och säkert de allra flesta i min generation. Medan jag nu känner en tillfredsställelse när jag sköljer ur mitt smörpaket. Dels för att jag är rekorderlig, politiskt korrekt i de flesta läger.

Och för att instinkten gav mig rätt.

Återanvänd inspiration.

Mor tog idag, på hennes dag, fram en kartong som hon hittat i källaren, innehållandes något fantastiskt. Flera tryckblock från mormors textila produktionsår. Linoleum, gummi, trä. Egenkarvat och etsat på beställning.

Jag måste bildblogga, jag vet, men är seg med kameran och dess sladdar som liksom ska monteras, prickas rätt, för att inte tala om sorteras i bildmappar och rätt lotsas in i bloggtexten. Tar ju hela natta.

Ojojoj, sickna problem i väst.

Hur som helst fick med mig hem: Vackra, närkingska gullvivor i rad, framtagna för att passa på löpare och gardintyg. Små vykortsstora block med orden GOD JUL under en stiliserad mistel och julstjärna. Stora, stora näckrosor runt ett ännu större näckrosblad.

Och ett träblock med en rapport av något mönster återskapat från Kajsa Warg-stugan i Wadköping.

Provade att prägla det ena julmotivet på papper, med framgång. Det kom liksom till liv igen! Ett långsiktigt projekt är att trycka både med dessa och med screenramarna mamma plockade fram för ett bra tag sedan, också från May och med Örebroanknytning.

Det finns massor jag kan återlansera. Om inte annat så i Örebro.

Ett besök på genbanken.

Har mest spelat rollen av en inaktiv spanare på auktionsföreteelserna i Traderas värld. Blev introducerad för ett halvår sedan, av en vän som är flitig nyttjare. Men att tjuvkika räcker ofta för mig, känner mig sååå världsvan när jag klickar runt. Av någon konstig anledning.

Vissa designklassiker söker jag på varje gång jag är inne, och släktkonst. Är ivrig på att få se mer av de duktiga konstnärer som fanns på både pappas och mammas sida. Vet inte om generna gör mig partisk på något sätt? Känner mig stolt!

Hittade för ett tag sedan en stor målning av farbror Tor, men vågade inte riktigt satsa en så betydande summa på en nätaffär. Efterklokt konstaterar jag, att jag antagligen kunde ha kontaktat säljaren och kommit överens personligen.

Plötsligt häromdagen - Är detta möjligt?! Jag kan för en pluttsumma få hemskickat ett vykort, formgivet av min egen mormor May!

Självklart prövar jag lyckan. Den tredje juni vet jag om kortet blir mitt - och får också reda på om det finns fler som gillar hennes fina stil och kontrar med bud.

Riktigt roligt!