På visitkortet: Kretslöpare.

Ytterligare en kort-kort spaning. Hittade ett fenomen jag vill nämna, bara slänga ur mig och studsa vidare, för att det tål att upptäckas. Tror jag.

Så fort jag orkar ska jag läsa på, för jag vet verkligen bara det som står i följande mening, nämligen: "Freecycling" = Att passa ihop ting som folk vill bli av med, med saker som andra människor är ute efter. Rensnings-förmedling.

Är det vad Alibaba, Ebay, Blocket och Tradera helt enkelt håller på med? Eller finns det en annan, ännu mer lokal väg att gå? Ohoj, ett nytt yrke innadabusiness, alla studievägledare! Scrap-in-scrap-outare. Konsult HållTillGodo. Agent SlitDenMedHälsan.

Hopp om livet, tjoflöjt!

Läser er andra.

Istället för att skriva glider jag runt och myser hos till exempel Onekligen, Tagga Ner, Evas Drängahus, Fotografen hemifrån, Terra Nova, ytterligare en Eva, och min Unga Tant.

Inget att tillägga - på ett tag. Tur att ni andra postar en massa fint titt som tätt, skönt att ni bjuder in mig att läsa, kram på er!

Och kram även på er som bara är här och kikar om jag finns kvar i etern så klart.

Växtplats.

Mamma och jag och lilltösen for inte särskilt långt alls idag med bil, och landade i Ösmo plantshop - denna nygamla och pånyttblomstrande handelsträdgård.

(Förutom den bokstavliga upplevelsen blev faktiskt vårt umgänge också pånyttblomstrande, kan man säga. Tack, mamma, för att du tog med mig hit, det passade så bra, alltihop!)

Den låg förut så till, att man alltid upptäckte de stora, grå växthusen när man redan farit förbi - om man nu inte hade bestämt sedan tidigare att man skulle dit. Och det hade man inte. Idag ska storvägen fram, och för byggets skull tvångsförflyttades hela rasket.

Jag vet inte om det stämmer, men det känns som att det nya läget inte kunde ha blivit bättre. Och att nya 73:an till och från Nynäshamn inte bara blir säkrare, utan också trevligare.

Bakom handelsparken med sina vattenslangslingrande grusgångar ligger nu skogen och berget, där det finns hällristningar från gammal tid. Eftersom pappa är uppväxt nära här, så har jag alltid fått höra detta och kikat upp mot den här skogen, som nu är fond för växthusen, butiken och det superba trädgårdscaféet. Känns extra kul att företaget är familjeägt - man, kvinna och deras tre döttrar som alla utbildat sig till florister.

Åk dit bums! Och se nu till att ta den stora kundkärran på en gång.

(Bilden lånad från deras egen sida.)

Giraff versus Varg.

Det är läggdags, men jag blev så engagerad när jag läste i ett gammalt nummer av JAK-tidskriften Grus & Guld i morse, så jag bara måste in hit en sväng. Där det står att läsa om Giraffspråket, som var en ny term för mig. Och här blev det hux flux två vilda djur i samma stycke.

JAK är förutom klövdjuret en medlemsbank för räntefri ekonomi. Kort. Långt kan det bli en annan dag, för jag är medlem, och jag rekommenderar verkligen att man kollar in dem.

Det finns ju något som kallas Härskartekniker och Främjartekniker inom samspel mellan människor, och de är ju intressanta så det räcker. Jag är rädd att jag själv till vardags använder lite av båda, men strävar verkligen efter den senare tekniken, efter att jag blivit medveten om dem. Förstår man dem så vill man inget hellre. Ändå är det märkligt lätt att trilla dit, i hetsens och frustrationens stunder.

Giraffspråket - för att komma till saken - är en kommunikationsmetod, ett sätt att förhålla sig till livet och en icke-vålds-tanke. Kommunikationen blir hållbar, i alla sammanhang.

Giraffen blottar sin hals och har ett stort hjärta, och en som behärskar nämnda språk berättar rätt och slätt om sina egna känslor och behov i relationer, istället för att hugga eller anklaga. Ack, så svårt.

Lustigt nog ringde idag en god vän, som just varit på kurs med sitt jobb. Det handlade om något som kallas - giraffspråk. Jag trodde inte mina öron - märkliga tillfälligheter är bland det bästa jag vet! Hon berättade samtidigt att djupa och laddade känslor kommit upp i kursgruppen. Jag kan tänka mig att ett och annat är jobbigt att sätta fokus på - det tror jag alla relationsutvecklingar är.

Vill betvinga vargen inom. Vågar man gå en kurs kanske?

(Bilden lånad hos Bi's levnadslära .)

Tvångsspelande.

Har noterat att jag verkligen inte KAN låta bli.

Det är ungefär lika omöjligt, som att inte läsa en text som ögonen faller på.

Att gissa vilken scanner som kommer blinka, när jag ska till att handla med Shop-Express på Coopen.

Rösträtt fast fel.

Meen, vad bra sagt. Härmed har jag också sagt det.

Själva var vi hela familjen och genrepade i söndags. Jorå, mamma Karin bredde mackor, packade festisar och frukt och släpade med alla övriga medlemmar ut, i brännande solsken. Med röstkort och id-handling i shortsfickorna.

Kan bara vara tokfamiljer till sånt, och det är vi i ett nötskal.

Fast inte det där med att rekognosera. Nej, detta var seriöst menat, tro det eller ej. Hela veckan hade jag nämligen tänkt förhandsrösta, så det stod RÖSTA med whiteboardpenna på kylskåpet. För att liksom ha det avklarat, om man liksom skulle glömma bort den rätta liksom dagen. Förhandsröstningen sköt jag upp dag efter dag, allt medan känslan växte av att snart blir det inte på förhand, detta röstande.

Plötsligt hade jag kommit ikapp kalendern. Fast inte.

Man kan tycka att någon (läs: annan vuxen) i familjen skulle hinna märka något, innan vi var framme vid vallokalen och tyckte det var dåligt skyltat och väldigt lite folk. Men icke. Ända dit kom vi nämligen. Och hem igen, geschwint värre.

En dag senare var det jag som gjorde det på riktigt. På lokala biblioteket, nästan rodnandes, som om registratorn som satt där hade en aning om gårdagen, via någon dold kamera.

Och, samtidigt, oj vad reko det kändes. Ja, jo, jag HAR väldigt lätt för att känna förnöjsamhet. Det är den förvirrades förbaskade rätt.

Flergångs.

Åh, jag tror bestämt att jag tycker om att sortera! Sopor, that is. Annat går väl sisådär.

Den nya ordningen, som sedan i höstas påbjuder att mjuk och hård plast ska läggas i omloppskärl och inte längre brännas, är min melodi. Har alltid känt att materialet inte är skräp. Det är en resurs.

Plast i förpackningar kan enligt SRV återvinnas sju gånger innan materialet slitits och måste brännas.

Återanvändning i sin tur, är ännu bättre än återvinning; inget processande alls på vägen. Och innan bingen med plast och metall hunnit fara hädan till containern händer det att en plastpåse får ett liv till - för en banan i någon utflyktspackning eller så.

Den trekantiga tomatboxen är perfekt för mackor. Hur kan den egentligen vara engångstänkt?

Precis i samma anda som många mor- och farmödrar höll på när man var liten - fast de var ju ännu mer noga med resurser. Då spolades små plastpåsar ur och hängdes upp med klädnypa på tork i badrummen. Inga gummiband eller snörstumpar slängdes heller.

Själv garvade jag, och säkert de allra flesta i min generation. Medan jag nu känner en tillfredsställelse när jag sköljer ur mitt smörpaket. Dels för att jag är rekorderlig, politiskt korrekt i de flesta läger.

Och för att instinkten gav mig rätt.

Återanvänd inspiration.

Mor tog idag, på hennes dag, fram en kartong som hon hittat i källaren, innehållandes något fantastiskt. Flera tryckblock från mormors textila produktionsår. Linoleum, gummi, trä. Egenkarvat och etsat på beställning.

Jag måste bildblogga, jag vet, men är seg med kameran och dess sladdar som liksom ska monteras, prickas rätt, för att inte tala om sorteras i bildmappar och rätt lotsas in i bloggtexten. Tar ju hela natta.

Ojojoj, sickna problem i väst.

Hur som helst fick med mig hem: Vackra, närkingska gullvivor i rad, framtagna för att passa på löpare och gardintyg. Små vykortsstora block med orden GOD JUL under en stiliserad mistel och julstjärna. Stora, stora näckrosor runt ett ännu större näckrosblad.

Och ett träblock med en rapport av något mönster återskapat från Kajsa Warg-stugan i Wadköping.

Provade att prägla det ena julmotivet på papper, med framgång. Det kom liksom till liv igen! Ett långsiktigt projekt är att trycka både med dessa och med screenramarna mamma plockade fram för ett bra tag sedan, också från May och med Örebroanknytning.

Det finns massor jag kan återlansera. Om inte annat så i Örebro.

Ett besök på genbanken.

Har mest spelat rollen av en inaktiv spanare på auktionsföreteelserna i Traderas värld. Blev introducerad för ett halvår sedan, av en vän som är flitig nyttjare. Men att tjuvkika räcker ofta för mig, känner mig sååå världsvan när jag klickar runt. Av någon konstig anledning.

Vissa designklassiker söker jag på varje gång jag är inne, och släktkonst. Är ivrig på att få se mer av de duktiga konstnärer som fanns på både pappas och mammas sida. Vet inte om generna gör mig partisk på något sätt? Känner mig stolt!

Hittade för ett tag sedan en stor målning av farbror Tor, men vågade inte riktigt satsa en så betydande summa på en nätaffär. Efterklokt konstaterar jag, att jag antagligen kunde ha kontaktat säljaren och kommit överens personligen.

Plötsligt häromdagen - Är detta möjligt?! Jag kan för en pluttsumma få hemskickat ett vykort, formgivet av min egen mormor May!

Självklart prövar jag lyckan. Den tredje juni vet jag om kortet blir mitt - och får också reda på om det finns fler som gillar hennes fina stil och kontrar med bud.

Riktigt roligt!

Flip that art memory.

Förädling och förvandling - konststycken som treochetthalvtåringen är bäst på!

Ett snyggt memoryspel (från, ja just det - en loppis!) har intresserat lilla storebror i flera dagar nu. Ända sedan mormor var hos oss och vi provade. Succé!

Det snygga är att brickorna föreställer berömda konstverk och det känns således riktigt kulturellt även för en annan att sitta och plocka med det. Faktum är att jag inte är så blasé som det låter. Jag älskar memoryspel! Det är något med kvadraterna, med bilder par om par. Miniatyrer. Kartongbiten som hålls i handen, så behändig och lagom. Plockandet.

Från början tänkte jag behålla spelet helt för mig själv, och jag är noga med att visa min energiska lillkille hur försiktig man måste vara.

Med mormor konstuerade han efteråt en lång slinga av alla ihopsamlade par. Och där fick hans snabba räserbilar köra. Fast han märkte att han måste köra sakta, sakta - annars funkade det ju inte. Koncentrationen är total! Vi lade den grå baksidan upp - grusväg. Numera lägger han bildsidan upp, så att det blir mer av en kulturstig.

Och han har ett riktigt skönt sportsmanship. Får jag upp ett par, hojtar han - "JA - MÅÅL! SNYGGT JOBBAT!"

Och sedan kramar han om mig, gör high five, low five - och tummis på det.

Mmm. Vad finns att tillägga då?

Sumofusk.

Sitter och pinar mig, ögonen går i kors hela tiden. Jaja, jag SKA gå och borsta tänderna. Alldeles alldeles nu. Snart.

Går ju inte när man har hittat till en viss sida. Som är superduper om man inte har något eget illustrationsprogram. Eller om man har det för den delen.

Sedan räcker det med en liten ynka, betydelselös tävlingsfrestelse, så går plötsligt alla klockor i huset alldeles galet åt pepparn för fort.

Idag skriver jag inte.

För idag har jag fått ta plats som gästkrönikör hos Signerat.

...fast jag kan inte låta bli att tillägga att frisörskan i fråga just idag fick mitt återbud. Jag skulle dit imorgon, men hostiga lilla storebror blir hemma med mig och pyttesyster istället.

Jag får mysa i soffan - och någon annan dag njuta i stolen hos knivkasterskan.

Bolibompa-lookalike.

Känner mig totalt som Doris och Knäckebröderna idag. Någon som såg? Laddar nämligen för bakluckeloppisen på söndag. Och det gör jag genom att hatta mellan bodens alla kartonger, på samma gång som jag har alla lådor och skåp i kök och garderob på vid gavel så att hälften av grejerna ramlar ut av sig själv.

Som om de inte alltid gör det.

Lika bra att köra all tvätt som väntar i bingarna också. När jag sedan hänger på torklinan, ett plagg som borde förpassas ur huset, så kan jag plättlätt avgöra detta. För då svär jag lite extra över att ytterligare en gång ha lagt en massa tid på klädvård av just den tråktröjan eller smalbyxan.

Nuläge bland kassarna: Snart vet jag inte vilket som var "sparas" och vilket som var "säljes" nu igen. Som vanligt gör jag allt på samma gång och har fler grejer i luften och på ställen för udda mellanlandningar, än vad jag har hittat en lämplig plats för.

Och jag känner till slutet.

Efter försäljningen kommer jag säkert hem, glad i hågen. Inte bara med nya, vackra återanvända grejer - utan också för att upptäcka en skral liten kasse kvar i ett hörn, som skulle bort, men som glömdes hemma. Jojo, jag känner till det. Ändå var det just den kassen som var det allra första utrenset, kassen som gjorde att jag alls ville stå på denna grusplan med pengaskrinet förväntansfullt framför mig på ett bord.

Äh, kanske man helt sonika skulle ta och skänka alltihop till Lions? Och inte vara så pengalysten? Och missa känslan av förnöjsamhet hos båda parter vid fyndlådor och skattjakter?

Skulle inte tro det.

Brottarens memoarer.

Gamla bloggen: Apr 11th, 2009 10:58 pm

Jag påminns varje gång jag läser Pippiboken för lille storebror - och kommer till partiet där Starke Adolf totalt golvas, på cirkus, av den rödhåriga tjejen med flätorna.

Ler och berättar för sonen, att Hjalmar Lundin minsann var Världens starkaste man på sin tid.

Hela barndomen hörde jag berättas om honom - min farfars fars kusin. Som uppträdde på tivoli med att räta ut hästskor, och annat häftigt.

Sånt som kraftkarlar sysslar med hela dagarna.

I boken som han skrev ska jag absolut läsa på bättre, (när jag kommer åt att lägga vantarna på den). "On the mat - and off. Memoirs of a wrestler." En bok jag aldrig sett eller ännu mindre hållit i, men som vi vetat om.

Och den etthundrasjuttiotre sidor tjocka boken har, för inte länge sedan, hittats på nätet av min mor och far. Tillsammans med fina helkroppsporträtt av honom. Tycker det hela är spännande! Bilden är lånad därifrån, från Lulu.

Och tiden ...liksom svindlar inom en. Tänk. Hjalmar är numera faktiskt morfars farfars kusin.

Å t e r a n v ä n t . . .: Det stora röda skåpet som blev över vid vänners flytt. Tack för det Kerstin och Åke!

Kommenterat av:

Anonym Skrivet April 21st, 2009
uräskta språket,,, men FAN VA COOLT!! =D ere sant? världens starkaste man? eep! vet itne om jag tror dig riktigt..?tounge
hjärta
Linnéa www.neeaahlg.blogg.se
hälsa alla jag känner

Millegrafos Skrivet May 04th, 2009
Joråsatte. Det är sanning. Vad jag vet. Jag lovar, jag ska forska mer och återkomma!
Visst var han stilig?
Alla du känner hälsar förresten tillbaka.