Byter forum!

Ut ur facebook, in på youtube! Det är ändå på tuben jag hänger mest.

Tar väl ett litet tag att avveckla boken dock. Är inte riktigt där ännu, att lämna för gott.

Kärlek ska upp på väggarna!

Ett vackert kakel (klinker) till vårt kök sätts på plats! Så sakteliga. Från Vives och det heter Comillas. Fint på golv också men hos oss ska det pryda väggen runtom köket.

 

 

Länk till Vives Cerámica.

Här får jag friden att blomstra...

Nahko ger mitt liv en bakgrundssång att lyssna till nuförtiden...

Blommalands robotrapport

Denna kvinna kan hantera ord så jag dånar av skratt!!

Maktskifte inombords.

Kaffe har blivit te, mjukt bröd bytts mot hårt, choklad ersatts med... hör och häpna: ingenting! För det går inte att ersätta, det är bara så det är enligt mig. Oersättligt. Så det blir nära noll.

Nu är jag helt enkelt envisare än på länge, håller i detta sunda som är så olikt mig. Det gör mig så gott men är verkligen inte lätt. 

Kontentan blir att jag får bära på en märklig tomhet istället - det som blir kvar när jag inte invant svarar mot impulsen att ta något att äta. När annars en stor chokladbit njutningsfullt konsumerades. En hobby fattigare - och det märks inombords! Den gamla rastlösheten finns ju kvar där, den har jag ju levt med under många långa år, men den faller liksom platt när jag bara noterar den och inte svarar mot den på något särskilt sätt längre. Den faller och jag står där, lite förvånad, och tom.

Tomheten känns både tung och fin på samma gång. Äntligen som att jag orkar bära den. Och det är ingen olycklig tomhet, nej, men ett slags "jaså, det blev inget mer av det här". Och en slags nyfiken förväntan över vad jag kan fylla glappet med för min fysiks skull. Jag kommer nog inse vad som ska till istället.

En sida av mig som jag inte orkat lyssna så mycket på förut, nämligen kroppen, får plötsligt en upphöjd plats. Den kommer till tals nu. Sinnevärlden får maka lite på sig och sätta sig på åhörarläktaren, den kan inte längre kräva att kroppen ska betala priset för dess idérika och geniala impulser. Den är ingen stjärna på detta område. Kroppen kan berätta bättre.

Det var väl helt enkelt dags nu, att skifta talare. Inte ett år för tidigt!

Värme vs Vrede

Återanvänder text, något redigerad: från krönikan i april 2009 på Signerat.se.

Jag kommer rätt ofta att tänka på historien om när solen och blåsten tävlar, om vem av dem som snabbast kan få rocken av mannen på promenad. Solen vinner - och så även i många lägen när jag tolkar in vardagen i sagan. Påfallande ofta landar jag i den slutsatsen.

Den här gången kom jag att tänka på min frisör Camilla Stråle i Trollbäcken. Solstråle! Hon som är kontsnär, med kniv och sax, vilka hon hanterar lite grand i förbifarten bara.

Hon som går hårets och virvlarnas väg. Som känner medvind och inte motvals när hon kapar hår. Hon som leker med hårtestarna, blir på något sätt direkt kompis med sneda, otippade virvlar. Låter dem showa och träda fram i rampljuset.

Det låter kanske banalt. Men i mina ögon är det stor konst. Solens metod!

Alla andra jag hamnat under kåpan hos har oinspirerat blött upp hela mitt hår, dränkt har jag suttit där, mer och mer skeptiskt ihopsjunken i stolen, tillklippt har jag blivit enligt det där hundörade uppslaget i någon frisyrbok. Fönad till volyminös oigenkänlighet. Därefter förpassad till daglig besvikelse och frustration. Blåsten som tror att den kan bäst!

Numera blir jag istället vardagslycklig varje gång jag låter mitt ibland ganska långa hår självtorka efter tvätt, för att sedan titta mig i spegeln efter kanske en timme. Konstaterande att min förut så orkeslösa frisyr är borta. Utbytt är den, mot en solig, rufsig och alldeles egenlevande kalufs. Som udda bonus blir den ibland svindlande lik den frisyr som jag ritade på alla prinsessteckningar som barn, korsat med Ronja Rövardotters rivigt vackra hår. Dessa två som jag då tyckte var de två ojämförligt vackraste hårsvall man kunde ha.

Ibland är kraftmätning inspirerande. Makt som utövas, motstånd som tyglas. Men att i spelet tillsammans hålla badmintonbollen i luften så många slag som möjligt, är obetalbart. Att lyfta och locka istället för att dräpa och döma. Drömska målbilder blir ibland sanning trettio år senare, apropå frisyrteckningarna.

Eller så har det där med håret helt enkelt med en förnöjsamhet att göra, antagligen åldersrelaterad. Att ha hittat acceptans, någonstans. Skapat värme inom.

Går nu i sol, inte i snålblåst.

Gott nyår (gånger två) ...nu är jag här igen!

Jag är en återbrukare av expanderat mått. Det är fint, praktiskt, underbart, ansvarsfullt, med mycket mera. Men i textformat?... tja, det har hänt förr, och måste jag så måste jag! 

Det som kommer försiktigt är därför en viljeyttring om att börja pränta på nytt, här på bloggen, efter DRIVOR med nyfunnen inspiration på nyårsnatten, i kreativa och drivkraftiga vänners lag i Åkersberga. Tack Johnny och Li och Magdalena! Så sitter jag trots allt här med idétorka, besluten att skriva igen, men denna gång får det bli enligt mottot som berördes igår, bland mycket andra goda råd: Fake it until you make it! 

Så - utan att få till en nylagad text lägger jag istället fram en uppvärmd krönika från min skriv- och designtid på Signerat.se. Det får mig i alla fall in i skrivarköket.

Barnatro?

Idag kan en omformulerad klassisk fråga ställas till barnen. "Tror du på Vuxna?" Det känns i alla fall som om de tillber oss och hoppas bli hörda snart:

"Du vuxen, som är på jorden!

Låt ditt namn bli bekräftat.

Låt dina drömmar besannas.

Hoppas dina mål och viljor lyckas,

såsom i nuet, så också i framtiden.



Vår dagliga föda och lärdom giv oss idag.

Och förlåt oss våra misstag!

Vi förlåter ju dem som gör felsteg mot oss.



Och fresta oss inte hela tiden

att härma hela det krisande samhället.

Utan skydda oss från dåliga exempel.

Eftersom samhället är ditt,

och makten och fördelarna

sedan evigheter tillbaka.

Kom oss till mötes!"

Det här kan jag tatuera längs min ryggrad.

Följande är något så svårt och friskt för mig. När jag i förra veckan hittade denna text i "Tankar från roten" av Tage Danielsson, 1974, föll alla mina försvar och jag i tårar.

TANKAR INFÖR DET TASKIGAS FORTBESTÅND.
(Stresskulor av prima ord att rulla omkring i munnen vid outhärdlig otålighet)

Tänk inte bara på just nu.
Just nu är inte allt.
Just nu har inte tid med dig.
Då protesterar du.

Du ger varenda stund en spark
och ryter åt den: gör nånting!
Du vill få allt att ske just nu.
Men ingen mänska är så stark.

Du vill att natten ska bli dag.
Du hatar denna svarta natt.
Men natten bidar lugnt sin tid.
Det lugnet är dess övertag.

Ditt krav på alltings färdighet
är rätt och bra, men för nervöst.
Det gäller att få finnas till
med bibehållen värdighet.

I lugnet bor en väldig styrka.
Tänk inte bara på just nu.
Det finns ett då, det finns ett sedan.
Som under valven i en kyrka.

Invänta stilla gryningen.
I mörkret håll min hand.
Mot stranden vandrar, mjuk och stark,
den långa lugna dyningen.

Vad man vill ha är inte detsamma som vad man saknar.

Medan jag går omkring och vill ha, är det något viktigt som inte hinns med. Reaktioner däremot upprepar sig i det oändliga. Smärtor. Trötthet. Svaghet och obalans. Låga blodtryck. Fokus på det felaktiga. Sorgupptagenhet. Vart tar tiden vägen?

Bara en fokusering ifrån att må bättre. Halkan är svår när man såpar sin egen depressionsgrop med tung, hal flyktlogik.

Jag har gått och väntat. På energi. Och för att ha en orsak att vänta, passivt, ålägger jag mig själv en hel massa tyngder. Varför vill jag ha en orsak att VÄNTA på energi?!

Det jag har kunnat fram till nu är att INTE ta tag i min situation. Gråter över min oförmåga att sortera. Ofta stannat kvar i ångest, nästan raljerat med mina brister, för om jag håller mig till detta så har allt en förklaring. Den förklarar varför hemmet är kaotiskt, kroppen svag, planerna obefintliga och kylskåpet tomt (när inte min käre hälft är där och fixar till saker och ting). Annars funnes ingen orsak!

Skrev häromdagen en lapp och satte på kylskåpet, helt enkelt:
"SLUTA lägga på mig själv skräp. Skräptankar, -mat, -regler, -oro, -kläder, onödiga saker. BÖRJA skapa egen energi."

Ovant. Jag måste först av allt öva mig i mod för att SKAPA energi. Min rädsla konsumerar energi, och jag vill ju producera. Måste också vara modig och van när barnen skapar SIN energi. Testar vår tålighet, prövar sina möjligheter att skapa något i sin familj.

Som föräldrar får vi två just nu a) panik och b) en släng av extremt kontrollbehov i de stunder barnen undersöker sitt kaos.

Att undersöka sitt kaos är att utröna energikällor och källor till glädje. Utvecklingshastighet, -riktning, -tabun.

Förändringsutsikter. Se vad man saknar.

Djupfika

Trots sensitivitet behövs många upprepningar av det viktiga för att jag ska vakna ur min egen distraktion.

Ett brus i kropp och ett myller i sinnet stör de djupare budskapen. Kanske skyddar det min sensitivitet? Det har fått pågå.

Nu fungerar det inte längre. Skyddet har blivit hindret. Adhd? Add? Spelar det någon roll? Melankoli? Vanligt simpelt martyrskap? Bot: dämpning eller klarhet? Medicin eller meditation? Eller båda?

Mitt främsta mål är klarhet. Tystnad inom. Bortom ord. Öppet.

För att kliva ur cirklar av brus och myller som håller kvar livet i ett kvävande klister och kliva ut i syrerik klarsynthet och i känslornas mod. Hela jag. Språnget pågår.

Att se det som är mörkt är mitt språng mot acceptans, mod och kärlek. Att ta på det som bränns är mitt sätt att våga möta andra människors rädslor, mina barns rädslor, mina egna. Att bejaka och erkänna rädslor, att sålla bort det som dämpar ångesten är just nu mitt sätt att omfamna yin och yang, det ljusa och det mörka. Helheter.

Ibland fungerar det att lyfta upp positiva tankar. Just nu vill jag se det negativa för att inte vara rädd för det.

Stopp, stopp - stanna.

Jag hamnade framför ett "vetenskapsprogram" där en sektliknande samling människor stod och applåderade en forskare i USA som berättade att människan i framtiden ska starta ett ekosystem på Mars. Ett nätt litet EKOSYSTEM bara.

Via animationer schematiserade han händelseförloppet. Lätt som en plätt! Enter - och planeten blev GRÖN. Det hela gav skrämmande nog intrycket av att vara en fullt allvarlig informations-/inspirations-/populärvetenskaplig film, riktad till ungdomar av idag, till och med. Jag gapskrattade allvarligt.

HYBRIS ! ! Vad är det för STORHETSVANSINNE ?

Om människan har svårt att ta tillvara det känsligakänsligakänsliga jordsystemet, HUR kan man då sikta mot MARS ??

Här går jag och känner visst högmod - idiotiskt - för att jag vill skriva en bok eller två i mitt liv, och samtidigt har folk på andra sidan jorden dessa idéer. Jag blir förbannad. Både på förringningen av mig själv och på förstoringen av teknikegot (eller vilken del det nu är) inom människan.

Jag ska stryka "förtegen" i profilen.

I vintras pratade jag med min goda vän Anneli om "pliktätande" som hon och hennes man etablerat som uttryck. Och de analyserar detta klockrent: Det har med avsaknad av m i n d f u l l n e s s att göra. Såklart, det hade jag inte förstått. Man tar om det finns chans att ta, äter för att läge bjuds. Känner inte efter före, är inte närvarande på det sättet.

Det var nog för bara ett år sedan som jag fortfarande trodde att jag var mästare på det: medveten närvaro. Eftersom jag är så lite i förr och planerar så lite framtid. Alltså är jag väl här och nu?? Men sedan dess har jag förstått mer och mer av min STORA FLYKT. Med hjälp av kroppskontroller, litteratur, klargörande samtal, möten, erfarenhetsutbyten.

Flyktbeteende. Från ansvaret. Inte från jaget, inte från nuet, men från s i t u a t i o n e n och från r u m m e t.

Faktiskt har jag på sätt och vis växt i nya roller de senaste fem och tio åren, men på märkligt sega och nästan brottsligt långsamma sätt. Kanske mitt sätt att göra det på. I bubbel-ego-gum.

Drömt. Stressat ut ur mig själv. Skitit i uppgiften. Dämpat oro. Blundat för faktum. Tillåtit mig slippa. Släppt allvaret. Humoriserat allt. Inte gått att räkna med. Varierat. Labiliserat mig. Tyckt att flexibilitet är Allt. Vurmat blott och bart för rörlighet. Föraktat stagnation i varje sammanhang. Vänt kappan efter solen, och ansiktet från snålblåsten.

Varit rädd att missa något och stänga dörrar om jag säger nej eller ja på fel sätt, suttit på många stolar samtidigt. Har gråtit floder över små och stora människor som mår dåligt. Inklusive över mig själv. Även för dem som jag får för mig mår dåligt på stan. Projicerat mina egna ångestkänslor. Och tyckt mig känna av varenda gnissel och sten i relationer.

Nu börjar det vända. Vändpunktens år, 2011? Nu tar jag tag i mycket, lugnt och fint. Försöker vända mig utåt igen, för att se vad både omgivningen och jag själv e g e n t l i g e n behöver. Och bevarar och håller kär min nyfikenhet, fantasi och känslighet. För jag sänker inte mig själv med de här insikterna, jag tar helt enkelt avstamp ifrån dem. Uppåt, för det mesta. De blir en bra bas. Med hjälp av en himla massa människor.

Otroligt att jag möter dem, förresten. Så tajmat, överallt.

Senare i samma kanal.

Ja, det snurrar. "Ett tag till" som Helena Johnsson sa till mig i höstas. Förundras om du är nyfiken av ovannämnda kloka person. Vik en tid om du har obalanser i kropp eller själ av något slag. För mig hänger de två så tydligt ihop så det nästan är komiskt.

År 2010 bygde jag mentala muskler, jag övade inre styrkor, letade upp rädslor, långt ifrån alla har jag mött ännu, med öppna ögon, men några.

Acceptans-året 2010, men inte av riktigt allt. Ännu. På god väg. Nu är jag både uppriven och helad, splittrad och samlad, deprimerad och manisk, fylld av större oro än någonsin samtidigt som hoppet består, starkare, kommer och går, kastas runt. Är inte så hungrig längre på min vanliga dämpmat. Slänger helt enkelt inte så ofta in maten i virveln av oro och rastlöshet längre.

Stimuli saknas sällan, om någonsin. Forsar fram dagligen. Och sjunker. Rusar upp. Läcker ur. Exploderar. Och parerar. Humoriserar. Och dämpar, skaver, kokar, springer, rinner. Möglar. Dansar. Minns, njuter, förundras, agerar, väntar, mobiliserar. Hittar, gläds, söker, sörjer, utbyter, andas. Flyr och stannar. Hittar en ny balans.

Undrar vad andra har gjort under året?