Barnatro?

Idag kan en omformulerad klassisk fråga ställas till barnen. "Tror du på Vuxna?" Det känns i alla fall som om de tillber oss och hoppas bli hörda snart:

"Du vuxen, som är på jorden!

Låt ditt namn bli bekräftat.

Låt dina drömmar besannas.

Hoppas dina mål och viljor lyckas,

såsom i nuet, så också i framtiden.



Vår dagliga föda och lärdom giv oss idag.

Och förlåt oss våra misstag!

Vi förlåter ju dem som gör felsteg mot oss.



Och fresta oss inte hela tiden

att härma hela det krisande samhället.

Utan skydda oss från dåliga exempel.

Eftersom samhället är ditt,

och makten och fördelarna

sedan evigheter tillbaka.

Kom oss till mötes!"

Det här kan jag tatuera längs min ryggrad.

Följande är något så svårt och friskt för mig. När jag i förra veckan hittade denna text i "Tankar från roten" av Tage Danielsson, 1974, föll alla mina försvar och jag i tårar.

TANKAR INFÖR DET TASKIGAS FORTBESTÅND.
(Stresskulor av prima ord att rulla omkring i munnen vid outhärdlig otålighet)

Tänk inte bara på just nu.
Just nu är inte allt.
Just nu har inte tid med dig.
Då protesterar du.

Du ger varenda stund en spark
och ryter åt den: gör nånting!
Du vill få allt att ske just nu.
Men ingen mänska är så stark.

Du vill att natten ska bli dag.
Du hatar denna svarta natt.
Men natten bidar lugnt sin tid.
Det lugnet är dess övertag.

Ditt krav på alltings färdighet
är rätt och bra, men för nervöst.
Det gäller att få finnas till
med bibehållen värdighet.

I lugnet bor en väldig styrka.
Tänk inte bara på just nu.
Det finns ett då, det finns ett sedan.
Som under valven i en kyrka.

Invänta stilla gryningen.
I mörkret håll min hand.
Mot stranden vandrar, mjuk och stark,
den långa lugna dyningen.

Vad man vill ha är inte detsamma som vad man saknar.

Medan jag går omkring och vill ha, är det något viktigt som inte hinns med. Reaktioner däremot upprepar sig i det oändliga. Smärtor. Trötthet. Svaghet och obalans. Låga blodtryck. Fokus på det felaktiga. Sorgupptagenhet. Vart tar tiden vägen?

Bara en fokusering ifrån att må bättre. Halkan är svår när man såpar sin egen depressionsgrop med tung, hal flyktlogik.

Jag har gått och väntat. På energi. Och för att ha en orsak att vänta, passivt, ålägger jag mig själv en hel massa tyngder. Varför vill jag ha en orsak att VÄNTA på energi?!

Det jag har kunnat fram till nu är att INTE ta tag i min situation. Gråter över min oförmåga att sortera. Ofta stannat kvar i ångest, nästan raljerat med mina brister, för om jag håller mig till detta så har allt en förklaring. Den förklarar varför hemmet är kaotiskt, kroppen svag, planerna obefintliga och kylskåpet tomt (när inte min käre hälft är där och fixar till saker och ting). Annars funnes ingen orsak!

Skrev häromdagen en lapp och satte på kylskåpet, helt enkelt:
"SLUTA lägga på mig själv skräp. Skräptankar, -mat, -regler, -oro, -kläder, onödiga saker. BÖRJA skapa egen energi."

Ovant. Jag måste först av allt öva mig i mod för att SKAPA energi. Min rädsla konsumerar energi, och jag vill ju producera. Måste också vara modig och van när barnen skapar SIN energi. Testar vår tålighet, prövar sina möjligheter att skapa något i sin familj.

Som föräldrar får vi två just nu a) panik och b) en släng av extremt kontrollbehov i de stunder barnen undersöker sitt kaos.

Att undersöka sitt kaos är att utröna energikällor och källor till glädje. Utvecklingshastighet, -riktning, -tabun.

Förändringsutsikter. Se vad man saknar.

Djupfika

Trots sensitivitet behövs många upprepningar av det viktiga för att jag ska vakna ur min egen distraktion.

Ett brus i kropp och ett myller i sinnet stör de djupare budskapen. Kanske skyddar det min sensitivitet? Det har fått pågå.

Nu fungerar det inte längre. Skyddet har blivit hindret. Adhd? Add? Spelar det någon roll? Melankoli? Vanligt simpelt martyrskap? Bot: dämpning eller klarhet? Medicin eller meditation? Eller båda?

Mitt främsta mål är klarhet. Tystnad inom. Bortom ord. Öppet.

För att kliva ur cirklar av brus och myller som håller kvar livet i ett kvävande klister och kliva ut i syrerik klarsynthet och i känslornas mod. Hela jag. Språnget pågår.

Att se det som är mörkt är mitt språng mot acceptans, mod och kärlek. Att ta på det som bränns är mitt sätt att våga möta andra människors rädslor, mina barns rädslor, mina egna. Att bejaka och erkänna rädslor, att sålla bort det som dämpar ångesten är just nu mitt sätt att omfamna yin och yang, det ljusa och det mörka. Helheter.

Ibland fungerar det att lyfta upp positiva tankar. Just nu vill jag se det negativa för att inte vara rädd för det.

Stopp, stopp - stanna.

Jag hamnade framför ett "vetenskapsprogram" där en sektliknande samling människor stod och applåderade en forskare i USA som berättade att människan i framtiden ska starta ett ekosystem på Mars. Ett nätt litet EKOSYSTEM bara.

Via animationer schematiserade han händelseförloppet. Lätt som en plätt! Enter - och planeten blev GRÖN. Det hela gav skrämmande nog intrycket av att vara en fullt allvarlig informations-/inspirations-/populärvetenskaplig film, riktad till ungdomar av idag, till och med. Jag gapskrattade allvarligt.

HYBRIS ! ! Vad är det för STORHETSVANSINNE ?

Om människan har svårt att ta tillvara det känsligakänsligakänsliga jordsystemet, HUR kan man då sikta mot MARS ??

Här går jag och känner visst högmod - idiotiskt - för att jag vill skriva en bok eller två i mitt liv, och samtidigt har folk på andra sidan jorden dessa idéer. Jag blir förbannad. Både på förringningen av mig själv och på förstoringen av teknikegot (eller vilken del det nu är) inom människan.

Jag ska stryka "förtegen" i profilen.

I vintras pratade jag med min goda vän Anneli om "pliktätande" som hon och hennes man etablerat som uttryck. Och de analyserar detta klockrent: Det har med avsaknad av m i n d f u l l n e s s att göra. Såklart, det hade jag inte förstått. Man tar om det finns chans att ta, äter för att läge bjuds. Känner inte efter före, är inte närvarande på det sättet.

Det var nog för bara ett år sedan som jag fortfarande trodde att jag var mästare på det: medveten närvaro. Eftersom jag är så lite i förr och planerar så lite framtid. Alltså är jag väl här och nu?? Men sedan dess har jag förstått mer och mer av min STORA FLYKT. Med hjälp av kroppskontroller, litteratur, klargörande samtal, möten, erfarenhetsutbyten.

Flyktbeteende. Från ansvaret. Inte från jaget, inte från nuet, men från s i t u a t i o n e n och från r u m m e t.

Faktiskt har jag på sätt och vis växt i nya roller de senaste fem och tio åren, men på märkligt sega och nästan brottsligt långsamma sätt. Kanske mitt sätt att göra det på. I bubbel-ego-gum.

Drömt. Stressat ut ur mig själv. Skitit i uppgiften. Dämpat oro. Blundat för faktum. Tillåtit mig slippa. Släppt allvaret. Humoriserat allt. Inte gått att räkna med. Varierat. Labiliserat mig. Tyckt att flexibilitet är Allt. Vurmat blott och bart för rörlighet. Föraktat stagnation i varje sammanhang. Vänt kappan efter solen, och ansiktet från snålblåsten.

Varit rädd att missa något och stänga dörrar om jag säger nej eller ja på fel sätt, suttit på många stolar samtidigt. Har gråtit floder över små och stora människor som mår dåligt. Inklusive över mig själv. Även för dem som jag får för mig mår dåligt på stan. Projicerat mina egna ångestkänslor. Och tyckt mig känna av varenda gnissel och sten i relationer.

Nu börjar det vända. Vändpunktens år, 2011? Nu tar jag tag i mycket, lugnt och fint. Försöker vända mig utåt igen, för att se vad både omgivningen och jag själv e g e n t l i g e n behöver. Och bevarar och håller kär min nyfikenhet, fantasi och känslighet. För jag sänker inte mig själv med de här insikterna, jag tar helt enkelt avstamp ifrån dem. Uppåt, för det mesta. De blir en bra bas. Med hjälp av en himla massa människor.

Otroligt att jag möter dem, förresten. Så tajmat, överallt.

Senare i samma kanal.

Ja, det snurrar. "Ett tag till" som Helena Johnsson sa till mig i höstas. Förundras om du är nyfiken av ovannämnda kloka person. Vik en tid om du har obalanser i kropp eller själ av något slag. För mig hänger de två så tydligt ihop så det nästan är komiskt.

År 2010 bygde jag mentala muskler, jag övade inre styrkor, letade upp rädslor, långt ifrån alla har jag mött ännu, med öppna ögon, men några.

Acceptans-året 2010, men inte av riktigt allt. Ännu. På god väg. Nu är jag både uppriven och helad, splittrad och samlad, deprimerad och manisk, fylld av större oro än någonsin samtidigt som hoppet består, starkare, kommer och går, kastas runt. Är inte så hungrig längre på min vanliga dämpmat. Slänger helt enkelt inte så ofta in maten i virveln av oro och rastlöshet längre.

Stimuli saknas sällan, om någonsin. Forsar fram dagligen. Och sjunker. Rusar upp. Läcker ur. Exploderar. Och parerar. Humoriserar. Och dämpar, skaver, kokar, springer, rinner. Möglar. Dansar. Minns, njuter, förundras, agerar, väntar, mobiliserar. Hittar, gläds, söker, sörjer, utbyter, andas. Flyr och stannar. Hittar en ny balans.

Undrar vad andra har gjort under året?

Vuxenpoäng.

Sitter med en neon-orange bok jag fick i påskpresent av två nära vänner. "Modig - konsten att övervinna sina vardagsrädslor". Efter lunch och en kopp kaffe läser jag något som gäller mig. Precis så som nästan hela boken gäller mig, jag söker sådant. I alla fall, sidan 44:

"Hur hanterar vi då något som inte är rationellt och som vi inte alltid kan föra en lugn och logisk dialog med? Svaret finns i Fokus, Tro och Tillit."

Det handlar här om att hantera rädslan för att inte hinna med. Stress, uppjagadhet, motstånd kontra hjälpsamhet. En väldigt förlösande mening, det där med fokus och tillit, och den kunde ju lika gärna handla om hur man bemöter sitt fyraåriga barn.

Einsteins ord gillar jag också, ur boken. " Vi kan inte lösa ett problem med samma nivå av tänkande som orsakade problemet."

Huvudet på spiken. Spot on. Igen kommer jag att tänka på fyraåringens provokationer. Hur lätt det är att trilla dit och hamna på sandlådenivå. Istället för att kanske placera sig liiite högre.

Men ändå. Kommer JAG med behov, krav eller rop efter förändring vill jag ju bli bemött på den nivå som jag själv befinner mig. Galet barnslig och bubblande av frustration. För då har jag ju blottat så mycket av mig själv. Det finns få saker lika enerverande som då när mottagaren istället svävar en aning högre, i ett bättre vetande och inte responderar med mitt språk, i energi räknat. Det tolkar jag varje gång som ett ointresse för min person och mitt innersta. Men jag är väl ibland sån själv, som mottagare, kan jag tro.

Kanske får jag träna på att vara självständigare för att klara av det bemötandet. Inte lägga mina behov i andras armar. Likaså får jag helt enkelt öva på att stiga ur småbarnskonflikten och göra den till en läxa i familjeskolan.

"Vi reder ut det här, jag hjälper dig."

Och så har Lisa tvättat.

Hon är bara förtjusande. Med just och jämt allt hon delar med sig av, denna underbara skribent.

Michelle - en tidig bloggare?

Program Ett i webbradion presenterar den där Michelle de Montaigne för mig genom Filosofiska rummet; en politiker på femtonhundratalet som drog sig tillbaka vid trettiosju års ålder, för att sitta i sitt torn och sköta sitt bibliotek.

Själen beter sig som en förrymd häst, och bekymrar sig nu hundra gånger mer om sig själv än den tidigare har brytt sig om andra, konstaterar han strax. Han skriver ner funderingarna i essäer för att få själen att börja skämmas. Men den rastlösa, pensionerade adelsmannen får ut massor genom samtalen med sig själv, med andra, och med böckerna.

Han citerar andra för att sedan invända och käfta emot. Kampen är hans drift, han gillar inte enighet i samtal. Men vänskapen är en förutsättning, han vill finna vem han är i dialoger.

Det här är lite intressant för mig. Som dagligen brottas med om jag ska sträva efter konsensus i alla lägen. Vad som är konstruktivt och inte. Svek och irritation försvinner inte bara för att det inte uttalas, som Ulrica Hjalmarsson Niedeman säger i Kropp och själ, samma radiokanal.

Utbytande samtal är så olika - aldrig samma sanning varje gång. Därför måste saker alltid omvärderas dagarna i ända. För mig. Kräver rätt mycket energi. Är ganska livgivande samtidigt - och smått förvirrande.

Det skrivna ordet hörs för mig som en röst, därför når det mig bra. Men samtal med böcker är för mig ändå utkonkurrerat av P1, av Kunskapskanalen och av bloggar. Och mina bästa samtal med andra förs på telefon, konstigt nog. Eller hos min frisör Camilla. Eller vid andra tillfällen där jag inte behöver se någon i ögonen, typ i bilen.

Nästan en pinsam upptäckt, ju. Undrar om det mest säger något om mitt eget skrala fokus - eller handlar det helt enkelt om att örats kommunikationskunskaper är överlägset ögats?

Guldkorn.

Vi har en skrivbok för oss i familjen och alla andra i intresseklubben. Barnaklubben alltså. Glimt ur densamma:

Fyraårige sonen: AAj, jag bet mig i tungan!!
Jag: Oj, ja det brukar göra ont. Här får du lite kall mjölk, drick det.
Sonen (Skeptisk, dricker, känner efter och låter lite lidande): Mamma...pust...varför kan bin och humlor flyga?

Otippat!

Nej, jag har då rakt inte tidsbrist att skylla på. Inte har jag varit sjuk, har varken haft skrivkramp, musarm eller lidit av vårtrötthet. Däremot en släng av överansträngd pulk-dragar-axel och sömnbrist. Men, nej, det var något annat som istället blev den stora bromsen i flowet.

Det var magplasket in i Facebook.

Nu vill jag inte vara bitter och sån. Det var (faktiskt är) välvilliga vänner som frågade in mig. Och en inbjudan är inte att förakta.

Men när jag gick med var det lite som att kliva från en skön, sval, egen-i-skogen vårbäck, där jag plaskade barfota och plockade pinnar och lallade - till att snubbla ut i havsbadet med gassande sol i ögonen. Folk överallt som ropar och har kul, alla viftar med flytleksakerna och vill att man ska plaska lite med just dem. Själv ville jag efter en kallsup kolla hur många som fanns i badet som jag kände.

Rätt många. Chock!

Så jag ropade hej till massor - det ville jag ju - men klev ganska snabbt upp ur Facebadet igen. Och hade tappat lusten och fokus på den där mysiga blogg-bäcken. What do you know...

Jag har sedan dess tänkt: Om jag blundar tillräckligt länge så kanske ingen ser mig på Fejjan. Och nu tror jag att jag vågar öppna ögonen i skogsgläntan igen. Hej bloggläsarna!

Miniatyr, men i alla fall.

Ajajaj, har synen blivit så skral, eller är det för att klockan är mycket och vi har bytt skärm?

Har alla tyckt att jag har skrivit för pluttigt hela tiden eller? Inte mängden eller frekvensen, där får ni ta det som bjuds, nej men teckenstorleksmässigt? Jag tyckte det var snyggast med inställningen small förut, men nu känner jag plötsligt ett STORT behov av att byta upp mig på fontstorleken här.

Så där ja. Vi får se hur normal känns då.

Och ja, jag vet. Det finns annat att skriva om i den här världen. Nära som fjärran. Men jag gillar den egobubbla jag kan hoppa in i här på bloggen. Det är helt okej att pluttifiera fritt.

Jag sätter inte inlägget under rubriken Reko i alla fall.

Fantasier där mindre är bättre.

Hörrni, det HÄR är något jag skulle kunna ägna mycket tid åt. Inte bloggandet, menar jag, det är ju uppenbart. Nej, men stolarna. Visst, absolut, de fullskaliga formikonerna finns överallt och lockar. Och de alldagliga, de sköna, de perfekta; alla som liksom viskar, talar eller ropar på mig och vill följa med ända hem. Stolar för mig har alltid haft en magnetism. Och nu menar jag inte bara när tröttfötterna talar klarspråk och viker in tofflorna på en.

Men alla får inte rum hemma. Och kommer inte gratis heller. Så varför inte prenumerera på di små billiga då? Laminostolen till exempel kostar 125 kr, skalan är 1:10. Och man får bygga dem helt själv med eget sandpapper och lim. Bilden här är lånad hos http://www.kottetoys.se/ .

Fast missförstå mig inte angående bloggandet. Jag älskar att skriva. Också.