Djupfika

Trots sensitivitet behövs många upprepningar av det viktiga för att jag ska vakna ur min egen distraktion.

Ett brus i kropp och ett myller i sinnet stör de djupare budskapen. Kanske skyddar det min sensitivitet? Det har fått pågå.

Nu fungerar det inte längre. Skyddet har blivit hindret. Adhd? Add? Spelar det någon roll? Melankoli? Vanligt simpelt martyrskap? Bot: dämpning eller klarhet? Medicin eller meditation? Eller båda?

Mitt främsta mål är klarhet. Tystnad inom. Bortom ord. Öppet.

För att kliva ur cirklar av brus och myller som håller kvar livet i ett kvävande klister och kliva ut i syrerik klarsynthet och i känslornas mod. Hela jag. Språnget pågår.

Att se det som är mörkt är mitt språng mot acceptans, mod och kärlek. Att ta på det som bränns är mitt sätt att våga möta andra människors rädslor, mina barns rädslor, mina egna. Att bejaka och erkänna rädslor, att sålla bort det som dämpar ångesten är just nu mitt sätt att omfamna yin och yang, det ljusa och det mörka. Helheter.

Ibland fungerar det att lyfta upp positiva tankar. Just nu vill jag se det negativa för att inte vara rädd för det.

Stopp, stopp - stanna.

Jag hamnade framför ett "vetenskapsprogram" där en sektliknande samling människor stod och applåderade en forskare i USA som berättade att människan i framtiden ska starta ett ekosystem på Mars. Ett nätt litet EKOSYSTEM bara.

Via animationer schematiserade han händelseförloppet. Lätt som en plätt! Enter - och planeten blev GRÖN. Det hela gav skrämmande nog intrycket av att vara en fullt allvarlig informations-/inspirations-/populärvetenskaplig film, riktad till ungdomar av idag, till och med. Jag gapskrattade allvarligt.

HYBRIS ! ! Vad är det för STORHETSVANSINNE ?

Om människan har svårt att ta tillvara det känsligakänsligakänsliga jordsystemet, HUR kan man då sikta mot MARS ??

Här går jag och känner visst högmod - idiotiskt - för att jag vill skriva en bok eller två i mitt liv, och samtidigt har folk på andra sidan jorden dessa idéer. Jag blir förbannad. Både på förringningen av mig själv och på förstoringen av teknikegot (eller vilken del det nu är) inom människan.

Jag ska stryka "förtegen" i profilen.

I vintras pratade jag med min goda vän Anneli om "pliktätande" som hon och hennes man etablerat som uttryck. Och de analyserar detta klockrent: Det har med avsaknad av m i n d f u l l n e s s att göra. Såklart, det hade jag inte förstått. Man tar om det finns chans att ta, äter för att läge bjuds. Känner inte efter före, är inte närvarande på det sättet.

Det var nog för bara ett år sedan som jag fortfarande trodde att jag var mästare på det: medveten närvaro. Eftersom jag är så lite i förr och planerar så lite framtid. Alltså är jag väl här och nu?? Men sedan dess har jag förstått mer och mer av min STORA FLYKT. Med hjälp av kroppskontroller, litteratur, klargörande samtal, möten, erfarenhetsutbyten.

Flyktbeteende. Från ansvaret. Inte från jaget, inte från nuet, men från s i t u a t i o n e n och från r u m m e t.

Faktiskt har jag på sätt och vis växt i nya roller de senaste fem och tio åren, men på märkligt sega och nästan brottsligt långsamma sätt. Kanske mitt sätt att göra det på. I bubbel-ego-gum.

Drömt. Stressat ut ur mig själv. Skitit i uppgiften. Dämpat oro. Blundat för faktum. Tillåtit mig slippa. Släppt allvaret. Humoriserat allt. Inte gått att räkna med. Varierat. Labiliserat mig. Tyckt att flexibilitet är Allt. Vurmat blott och bart för rörlighet. Föraktat stagnation i varje sammanhang. Vänt kappan efter solen, och ansiktet från snålblåsten.

Varit rädd att missa något och stänga dörrar om jag säger nej eller ja på fel sätt, suttit på många stolar samtidigt. Har gråtit floder över små och stora människor som mår dåligt. Inklusive över mig själv. Även för dem som jag får för mig mår dåligt på stan. Projicerat mina egna ångestkänslor. Och tyckt mig känna av varenda gnissel och sten i relationer.

Nu börjar det vända. Vändpunktens år, 2011? Nu tar jag tag i mycket, lugnt och fint. Försöker vända mig utåt igen, för att se vad både omgivningen och jag själv e g e n t l i g e n behöver. Och bevarar och håller kär min nyfikenhet, fantasi och känslighet. För jag sänker inte mig själv med de här insikterna, jag tar helt enkelt avstamp ifrån dem. Uppåt, för det mesta. De blir en bra bas. Med hjälp av en himla massa människor.

Otroligt att jag möter dem, förresten. Så tajmat, överallt.

Senare i samma kanal.

Ja, det snurrar. "Ett tag till" som Helena Johnsson sa till mig i höstas. Förundras om du är nyfiken av ovannämnda kloka person. Vik en tid om du har obalanser i kropp eller själ av något slag. För mig hänger de två så tydligt ihop så det nästan är komiskt.

År 2010 bygde jag mentala muskler, jag övade inre styrkor, letade upp rädslor, långt ifrån alla har jag mött ännu, med öppna ögon, men några.

Acceptans-året 2010, men inte av riktigt allt. Ännu. På god väg. Nu är jag både uppriven och helad, splittrad och samlad, deprimerad och manisk, fylld av större oro än någonsin samtidigt som hoppet består, starkare, kommer och går, kastas runt. Är inte så hungrig längre på min vanliga dämpmat. Slänger helt enkelt inte så ofta in maten i virveln av oro och rastlöshet längre.

Stimuli saknas sällan, om någonsin. Forsar fram dagligen. Och sjunker. Rusar upp. Läcker ur. Exploderar. Och parerar. Humoriserar. Och dämpar, skaver, kokar, springer, rinner. Möglar. Dansar. Minns, njuter, förundras, agerar, väntar, mobiliserar. Hittar, gläds, söker, sörjer, utbyter, andas. Flyr och stannar. Hittar en ny balans.

Undrar vad andra har gjort under året?

Vuxenpoäng.

Sitter med en neon-orange bok jag fick i påskpresent av två nära vänner. "Modig - konsten att övervinna sina vardagsrädslor". Efter lunch och en kopp kaffe läser jag något som gäller mig. Precis så som nästan hela boken gäller mig, jag söker sådant. I alla fall, sidan 44:

"Hur hanterar vi då något som inte är rationellt och som vi inte alltid kan föra en lugn och logisk dialog med? Svaret finns i Fokus, Tro och Tillit."

Det handlar här om att hantera rädslan för att inte hinna med. Stress, uppjagadhet, motstånd kontra hjälpsamhet. En väldigt förlösande mening, det där med fokus och tillit, och den kunde ju lika gärna handla om hur man bemöter sitt fyraåriga barn.

Einsteins ord gillar jag också, ur boken. " Vi kan inte lösa ett problem med samma nivå av tänkande som orsakade problemet."

Huvudet på spiken. Spot on. Igen kommer jag att tänka på fyraåringens provokationer. Hur lätt det är att trilla dit och hamna på sandlådenivå. Istället för att kanske placera sig liiite högre.

Men ändå. Kommer JAG med behov, krav eller rop efter förändring vill jag ju bli bemött på den nivå som jag själv befinner mig. Galet barnslig och bubblande av frustration. För då har jag ju blottat så mycket av mig själv. Det finns få saker lika enerverande som då när mottagaren istället svävar en aning högre, i ett bättre vetande och inte responderar med mitt språk, i energi räknat. Det tolkar jag varje gång som ett ointresse för min person och mitt innersta. Men jag är väl ibland sån själv, som mottagare, kan jag tro.

Kanske får jag träna på att vara självständigare för att klara av det bemötandet. Inte lägga mina behov i andras armar. Likaså får jag helt enkelt öva på att stiga ur småbarnskonflikten och göra den till en läxa i familjeskolan.

"Vi reder ut det här, jag hjälper dig."

Och så har Lisa tvättat.

Hon är bara förtjusande. Med just och jämt allt hon delar med sig av, denna underbara skribent.

Michelle - en tidig bloggare?

Program Ett i webbradion presenterar den där Michelle de Montaigne för mig genom Filosofiska rummet; en politiker på femtonhundratalet som drog sig tillbaka vid trettiosju års ålder, för att sitta i sitt torn och sköta sitt bibliotek.

Själen beter sig som en förrymd häst, och bekymrar sig nu hundra gånger mer om sig själv än den tidigare har brytt sig om andra, konstaterar han strax. Han skriver ner funderingarna i essäer för att få själen att börja skämmas. Men den rastlösa, pensionerade adelsmannen får ut massor genom samtalen med sig själv, med andra, och med böckerna.

Han citerar andra för att sedan invända och käfta emot. Kampen är hans drift, han gillar inte enighet i samtal. Men vänskapen är en förutsättning, han vill finna vem han är i dialoger.

Det här är lite intressant för mig. Som dagligen brottas med om jag ska sträva efter konsensus i alla lägen. Vad som är konstruktivt och inte. Svek och irritation försvinner inte bara för att det inte uttalas, som Ulrica Hjalmarsson Niedeman säger i Kropp och själ, samma radiokanal.

Utbytande samtal är så olika - aldrig samma sanning varje gång. Därför måste saker alltid omvärderas dagarna i ända. För mig. Kräver rätt mycket energi. Är ganska livgivande samtidigt - och smått förvirrande.

Det skrivna ordet hörs för mig som en röst, därför når det mig bra. Men samtal med böcker är för mig ändå utkonkurrerat av P1, av Kunskapskanalen och av bloggar. Och mina bästa samtal med andra förs på telefon, konstigt nog. Eller hos min frisör Camilla. Eller vid andra tillfällen där jag inte behöver se någon i ögonen, typ i bilen.

Nästan en pinsam upptäckt, ju. Undrar om det mest säger något om mitt eget skrala fokus - eller handlar det helt enkelt om att örats kommunikationskunskaper är överlägset ögats?

Guldkorn.

Vi har en skrivbok för oss i familjen och alla andra i intresseklubben. Barnaklubben alltså. Glimt ur densamma:

Fyraårige sonen: AAj, jag bet mig i tungan!!
Jag: Oj, ja det brukar göra ont. Här får du lite kall mjölk, drick det.
Sonen (Skeptisk, dricker, känner efter och låter lite lidande): Mamma...pust...varför kan bin och humlor flyga?

Otippat!

Nej, jag har då rakt inte tidsbrist att skylla på. Inte har jag varit sjuk, har varken haft skrivkramp, musarm eller lidit av vårtrötthet. Däremot en släng av överansträngd pulk-dragar-axel och sömnbrist. Men, nej, det var något annat som istället blev den stora bromsen i flowet.

Det var magplasket in i Facebook.

Nu vill jag inte vara bitter och sån. Det var (faktiskt är) välvilliga vänner som frågade in mig. Och en inbjudan är inte att förakta.

Men när jag gick med var det lite som att kliva från en skön, sval, egen-i-skogen vårbäck, där jag plaskade barfota och plockade pinnar och lallade - till att snubbla ut i havsbadet med gassande sol i ögonen. Folk överallt som ropar och har kul, alla viftar med flytleksakerna och vill att man ska plaska lite med just dem. Själv ville jag efter en kallsup kolla hur många som fanns i badet som jag kände.

Rätt många. Chock!

Så jag ropade hej till massor - det ville jag ju - men klev ganska snabbt upp ur Facebadet igen. Och hade tappat lusten och fokus på den där mysiga blogg-bäcken. What do you know...

Jag har sedan dess tänkt: Om jag blundar tillräckligt länge så kanske ingen ser mig på Fejjan. Och nu tror jag att jag vågar öppna ögonen i skogsgläntan igen. Hej bloggläsarna!

Miniatyr, men i alla fall.

Ajajaj, har synen blivit så skral, eller är det för att klockan är mycket och vi har bytt skärm?

Har alla tyckt att jag har skrivit för pluttigt hela tiden eller? Inte mängden eller frekvensen, där får ni ta det som bjuds, nej men teckenstorleksmässigt? Jag tyckte det var snyggast med inställningen small förut, men nu känner jag plötsligt ett STORT behov av att byta upp mig på fontstorleken här.

Så där ja. Vi får se hur normal känns då.

Och ja, jag vet. Det finns annat att skriva om i den här världen. Nära som fjärran. Men jag gillar den egobubbla jag kan hoppa in i här på bloggen. Det är helt okej att pluttifiera fritt.

Jag sätter inte inlägget under rubriken Reko i alla fall.

Fantasier där mindre är bättre.

Hörrni, det HÄR är något jag skulle kunna ägna mycket tid åt. Inte bloggandet, menar jag, det är ju uppenbart. Nej, men stolarna. Visst, absolut, de fullskaliga formikonerna finns överallt och lockar. Och de alldagliga, de sköna, de perfekta; alla som liksom viskar, talar eller ropar på mig och vill följa med ända hem. Stolar för mig har alltid haft en magnetism. Och nu menar jag inte bara när tröttfötterna talar klarspråk och viker in tofflorna på en.

Men alla får inte rum hemma. Och kommer inte gratis heller. Så varför inte prenumerera på di små billiga då? Laminostolen till exempel kostar 125 kr, skalan är 1:10. Och man får bygga dem helt själv med eget sandpapper och lim. Bilden här är lånad hos http://www.kottetoys.se/ .

Fast missförstå mig inte angående bloggandet. Jag älskar att skriva. Också.

Träffas Herman?

Ibland är det som att vardagsvägarna helt enkelt är klara och utstakade, som om tillfälligheter leder till något menat. Jag gillar att notera när det händer.

Vid fyra står jag och flyttar alla stearinljus jag har i skåpet, till en bättre plats. Eldar sällan, men har väääldigt många. Plötsligt, halv fem, går strömmen - något som inte hänt sedan i juni.

Värmeljus och höga ljusstakar lyser senare upp våra hämtburgare. De var lustigt nog redan inplanerade i brist på just planering, och känns nu självklara när spisen dödde. Ficklampan inne i badrummet får sedan batteritorsk SAMMA MINUT som strömmen återkommer.

Mysko mirakel, jag ler förtjust.

Att maken denna eftermiddag typiskt nog var ute och skulle koppla nyköpt säkringsskåp var inte han lika fascinerad åt. Och, näerå, han hade tydligen INTE något med avbrottet för alla de 148 abonnenter i bygden att göra, som jag först kanske trodde, lite.

Mera slumpen då; Mamma, vänner, bloggar, radion... alla möjliga har senaste veckan pekat extra mycket på, att SURDEG, det är ju det nya svarta. Gör själv, konsumera medvetet, vore ju något för mig om jag bara orkade sätta mig in. Häromdagen fann jag mig själv sitta och berätta, att surdegar kan man faktiskt ärva - de är hur långlivade som helst!

Och så igårkväll kom den optimala inbjudningen till fenomenet.

Min granne och hennes dotter kom med en surdeg till oss. Jag blev så glad - nu var det så menat att jag skulle prova! Följebrevet sade att vi skulle sköta om Herman, som surdegen heter, i tio dagar och sedan baka en supersmaskig kaka av honom.

Hopp om livet! Det är min spontana lyckokänsla. Att i dessa hysteriskt handspritande och fingerhöttande dagar, få och skicka vidare en evighetsdeg, att dela med andra, det som andra har lagat i sitt kök och grejat med. Herman ska ju inte ens läggas i kylskåp.

Mer av den varan, tack. Hurra!

Tidigt befriade päron.

Japp, båda kottarna sover redan - hon bara för att hon är bebis och han för att han har feber. Inget allvarligt, peppar peppar, så vi vuxna i huset kan med gott samvete vila öronen och armarna och ägna oss åt ego-tid. Vilket innebär (och försök nu gissa vem som gör vad) - betala räkning, lämna resurser till återvinning, surfa om svin-vaccin, åka och köpa nygamla hörlurar hos snubbe i grannorten, köra traktorgrävare samt läsa lite bloggar.

Okejokej, mycket blogga. Blogga kul.

Vilket för ämnet både till Signerat.se och egot. Hipp hurra att de lägger mina juletiketter på paradplats! Jag blir mallig av sånt och hoppas att fler ska hitta till mitt skyltfönster. Etiketterna är det bara att klicka på (hos dem vill säga) och skriva ut direkt i datorn.

Man kan invända att det är för tidigt för julkul, men ack vad är jag luttrad. Har ju jobbat i säljbranschen ett antal år nu och inser att det är givet att tunna sommarstassen hängs fram i april.

Det är inte för inte jag kallas för Kakan.

En osedvanligt smarrig bild hos Sveriges Radio drar blicken till sig, när man inte tillåter sig själv att baka mums lika ofta längre. Spärren ligger på kakfronten både på grund av känslig mage och allmänt osunt ätande under lång tid.

Vadå - har ni inte gjort testet ännu? Hos Meny i P1? Ojojoj, hög tid, hörrni.

Slå undertecknad besserwisser på fingrarna om ni kan, som bara hade fel på fråga nummer tio. Triumf!